Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Nietzsches sinnessjukdom, af Johannes Grosse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
705
han undfick sina mäktigaste tankar till en grandios
psykologi öfver den mänskliga och den geniala själen, varit
allvarligt sjuk ? Emot ett sådant antagande strider möjligheten
att just den med koncipierandet af dessa verk förbundna
“öfvermänskliga“ ansträngningen af själsförmögenheterna
och den beledsagande “öfvermänskliga" sinnesrörelsen
och fantasiverksamheten drogo efter sig en
utomordentligt djup utmattning och genom den öfveransträngda
hjärnkroppens försvagande beredde marken för
upptagandet af andliga sjukdomsfrön och sålunda skapade den
fruktansvärdaste predisposition för sjukdomen. Men man
kan äfven utgå ifrån att den vid början af hvarje
inflammation förefintliga blodöfverfyllnaden i det
insjuknade organet först och främst anatomiskt leder till en
hypertrofi af organet och dess element, vidare
fysiologiskt till ett starkt påskyndande och stegrande af dess
funktion, i detta fall mestadels under sjuklig förändring
af organets och funktionens tillstånd och beskaffenhet.
På detta sätt tillkännager sig vid hvarje psykiskt
insjuknande af allvarligare art, särskildt vid den
progressiva paralysien, ett prodromalstadium i det stegrade
psykiska lifvet, intellektuellt så väl som moraliskt. Något
bestämdt afgörande åt ena eller andra sidan kan man
efter omständigheterna vid fallet svårligen träffa
(måhända utvecklar sig det verkliga förloppet inom båda
områdena), ej häller ger den psykiatriska vetenskapen
på sin nuvarande ståndpunkt i allmänhet något svar på
dylika frågor. Den tidpunkt, då Nietzsches hjärnlidande
började, är alltså omöjlig att bestämma, men måhända
får man förlägga den jämförelsevis långt tillbaka, före
år 1887.
Att Nietzsche — vare sig af gränslös
totalförstö-ringsdrift eller verkligt kritiskt tvifvel — angrep logiken
själf, grundvalen för all sund andlig verksamhet, kan
visserligen redan det på mången göra intryck af “rent
vansinne“. Uppgiften var i och för sig oerhörd, kräfde
en kraftspänning, en oförvägenhet, en grymhet mot sig
själf, en så djup revolt mot egen natur och grunderna
för allt dittillsvarande andligt lif, att det dock äfven är
begripligt hurusom detta försök andligen kunde krossa
den som djärfdes vågstycket. Nietzsche gick
intellektuellt och moraliskt under genom de tänkandets yttersta
konsekvenser som han drog. Vansinnet var det
nödvändiga sista resultatet af hans hjärnas beskaffenhet och
arbete, det var den nietzscheska andens yttersta mening.
Nordisk Revy, V. ^5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
