Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Nietzsches sinnessjukdom, af Johannes Grosse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
706
Han tillintetgjorde sig själf och sitt verk med samma
nödvändighet som hans store föregångare Napoleon,
hvilken praktiskt och politiskt handlade så som Nietzsche
tänkte. Han skakade, undergräfde och förvirrade sitt
eget andliga lif. Klarseende och med medveten vilja
störtade han ned i den afgrund han själf rifvit upp,
så-såsom en “själfbödel“, som han en gång kallat sig.
Ett hufvudkaraktäristikon på vansinnet är
isoleringen och den fullständiga afskildheten från yttervärlden.
Den vansinnige har en värld för sig, ungefär som
konstnären. Han lefver i sin egen egendomliga, besynnerliga, i
viss mening originella idékrets, i sina fantasifosters, sina
illusioners, sina förvirrade sinnesintrycks värld. Han
omskapar den verkliga yttervärlden i enlighet med den
af honom koncipierade, i honom ursprungligt uppståndna,
visionära inre världen, förändrar och dorskönar eller
försämrar, förfalskar och misstyder yttervärlden ut ifrån
sitt personligaste väsen. Därför är det äfven alldeles
omöjligt att öfvertyga en vanlig dåre om hans
vrång-syn, hans’ villfarelse, hans fixa idés vanvettighet. Hans
logik är en annan, en patologiskt förändrad. Hos
Nietzsche kan man iakttaga att detta psykopatiska element
långsamt träder i dagen i hans verk: ett successivt
isolerande, afspärrande, förensligande, ett hans väsens
lösgörande från kontakten med yttervärlden ända till ett
omskapande och fullständigt förvrängande af
världsbilden.
Det har efter allt att döma städse varit honom
synnerligen svårt att finna sig till rätta med den banala
realiteten, ür hvarje rad af hans verk talar en
oöfver-vinnelig motsats och motvilja emot allting alltför
mänskligt. Han var — efter hans systers skildring, hvilken
vittnar om stor kärlek och bär prägeln af
sanningsenlighet, redlighet och uppriktighet — begåfvad med den
högsta moraliska finhet, behagfullhet, ja skönhet och
sedlig storhet, med värdighet och höghet och passade
därför icke i denna värld af lumpet hat och afund,
småaktiga bevekelsegrunder, usla intressen och begär, oädel
äregirighet och njutningslystnad, samt pedanteri, trånga
fördomar, ihåligt, tomt, meningslöst och anspråksfullt
sken. Han stod fullkomligt hjälplös gentemot denna
icke blott ondskefulla, lögnaktiga, smutsiga utan äfven
absurda, triviala, i sitt burleska väsen icke fullt fattbara
värld. Världen och Friedrich Nietzsche : ingendera förstod
den andre, båda stirrade bortkomna på hvarandra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
