Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - En bortgången banbrytare, Axel Danielsson, af Andrieux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
om de också icke alltid böjde sig för hans åsikter, dock
städse med beundran blickade upp till den man, som
öppet och oförskräckt vågade uttala sin mening i saker,
dem många af dem knappt vågade tänka, vänner de
dermed nöje lyssnade till hans kärnfulla ord, vare sig de
uttalades på ett folkmöte, i hans tidning, eller i mer
slutet och kordialt lag.
Och fängslade gjorde Danielsson alltid, offentligt och
enskildt, åtminstone så länge han var i sin fulla krafts
dagar. Hvem hade förmågan att så som han — ehuru
visst icke någon talare i detta ords vidsträckta
bemärkelse — genom ett par kraftfulla ord, i hvilka på få
minuter sades mer än mången skulle behöft en
half-timme att få fram, entusiasmera sinnena hos ett stort
arbetaremöte och med ett slag afgöra dess opinion?
Hvem förmådde så som han “träffa hufvudet på spiken“,
hvem mäktade med en så drastisk, saftig humor, som
han behandla sina ämnen både de “döda“ och de
lef-vande — i synnerhet de senare (stackars de!) Han står
säkert i det afseendet ensam i den nyare svenska
journalistiken. Att han ibland, som man säger, “tog
munnen väl full", och var rätt obändig och hänsynslös i tal
och skrift försonas mångfaldigt af hans allt
öfverglän-sande talang. Utan detta “tusan-djefla“ i sin natur, utan
så att säga dessa “vilda naturkrafter“, de där ofta
kom-mo till utbrott, hade han aldrig varit Axel Danielsson.
Det är ganska betecknande hvad en person en gång sade
om honom: “Det finnes något i Danielssons tal och skrift,
som påminner om yxans hugg mot furorna i hans
hembygds skogar . . .“
De, som icke personligen gjort hans bekantskap
utan blott t. ex. läst en eller annan af hans artiklar,
gjorde sig också häraf en fruktansvärd föreställning om
“socialistchefen". Men blott de händelsevis blefvo bekanta
med mannen, töfvade det ej många timmar förr än de
förvånades öfver sitt misstag. Ty väl kunde D. vara skarp
och dräpande, men han besatt därjämte en rik fond af
en allt försonande godmodig, själfironisk humor, som
äfvenledes ofta lyste igenom i hans bekanta “krönikor".
Och hvilket nöje det var att t. ex. därnere i hans
älsklingslocus “Gamla Tunneln" i förtroligt lag höra
honom tälja om sina rika minnen som en af
arbetarerörelsens första banbrytare i vårt land: alla de
besvärligheter han här i Malmö hade att utstå, när “Arbetet"
först skulle ges ut, hans fåfänga försök att skaffa
bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
