Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - En bortgången banbrytare, Axel Danielsson, af Andrieux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
738
då kunde naturligtvis jag, som bl. a. regerade
krigsaf-delningen (hvilket Sisyfusarbete i förbigående sagdt i hög
gråd ökade min fredskärlek) ej underlåta att, när
tillfälle gafs, med elaka rubriker och lämpliga “mellanstick"
drifva en smula gäck med kavaljererna “di Wuelta di
Tobarcos Havanos“. Således å ena sidan redaktörens
varma apologier för spanjorerna, och å andra
spydigheterna mot dem å krigsafdelningen . . . Lyckligtvis tog
kriget snart slut, annars . . .
För öfrigt, om chefredaktören någon gång blef ond
(och då blef han det, så att det hördes), så gick det fort
öfver igen. Han hade allt för godt hjärta och för nobel
uppfattning för att länge fästa sig vid småsaker.
Blott i frågor, som angingo honom och hans parti
i politiskt och socialt afseende, var han obeveklig.
Den, som affallit härutinnan, förlät han sent om ens
aldrig ...
Apropos krig, så hyste han, egendomligt nog, ehuru
naturligtvis fredsvän, ganska stor beundran för allt hvad
militär hette. Ursprungligen var det också meningen,
att han som ung student skulle gått in vid artilleriet.
Planen blef emellertid genom en tillfällighet om intet.
Hade den gått i uppfyllelse, skulle visserligen världen
haft en ståtlig artillerikapten mer (kanske på sin höjd
en Pantzarhjelm, om ock i mer frisk form), men utan
tvifvel också — en ståtlig organiserad arbetarekår
mindre.
Andra må teckna storheten och enskildheterna af
Axel Danielssons lifsgerning; jag har endast velat lämna
några små bidrag till belysningen af hans karaktär,
sådan den för mig framstått under en åttaårig
bekantskap. Och jag instämmer till sist af fullt hjärta i de
vackra versar som dr Bengt Lidforss, en af D:s många
vänner bland Lunds yngre vetenskapsmän, kvad till
hans dödsruna:
Ditt verk skall gro och spira
som friska gräsen
och en gång rikt i vajande blomning gå.
Men vildskogs friska fläkten
från ditt väsen
skall aldrig mer vår kvalmtyngde ande nå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
