Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Hvad som ej kan köpas, af N. Polewoy. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Icke kan köpas! nästan skrek Gwosdjilin, medan
han stormade fram ifrån ena ändan af rummet till den
andra och stundom stannade framför Holschtjew. — Nu
har du funnit ett litet ord att trösta dig med! Men
titta omkring dig. Allt kan säljas och allt kan köpas
och efter pängar jaga alla! Utan pängar kan man icke
taga ett steg! Och det kommer väl icke bara ondt af
dem häller? Jag tänker att det är med dem vi föda
och kläda de fattiga, skaffa tak öfver hufvudet åt de
värnlösa och bygga tempel åt Herren vår Gud! Det är
väl icke endast för hin onde vi arbeta, äfven om vi
förtjäna en kopek.
— Se så bror, när man hör dig kunde man tro,
att en icke kan frälsa sin själ en gång utan pängar!
af-bröt honom Holschtjew helt lugnt.
— Till detta vill jag säga dig — fortfor Gwosdjilin
högljudt och bistert — att nu för tiden fins det rätt
många lättingar — alla tro de sig kunna döma och
fördöma, men arbeta vilja de icke! De prata om själen
och själfva krypa de upp på ugnen för att hvila . . .
Hå-hå min bror! Det vore bättre om ni åtminstone ville
låta bli att kollra bort andra med det där pratet! Här
går man och släpar och stretar, sprattlar som en fisk på
isen, drifver upp en affär till svindlande höjd — och
står så där! Har icke ens någon att öfverlämna den åt,
sedan ens egen son hört på hvad dessa fattiglappar
pratat i honom! Måtte ni blifva till stoft allihop!
Holschtjew steg upp och räckte leende sin hand åt
Gwösdjilin.
— Där ser du det! Och du bjöd mig ändå att
gästa under ditt tak! Jag visste nog kära bror, att jag
icke passade här . . . Farväl kamrat!
— Vänta, vänta! Hvart går du? fjäskade Semjen
Sjilitsch, som nu blef förlägen. — Jag sade det icke
för din räkning . . . Stanna kvar!
— Nej kamrat! Tvinga mig icke ■— du kan icke
köpa mig ens med vänlighet! Tack för att du
undfägnat mig! Men nu är tid att jag söker upp min egen,
lilla vrå. Där är godt att vara! Hälsa på mig, så får
du själf se!
— Tar du afsked! Ämnar du verkligen icke titta
in mera?
— Det kan man icke veta. Kanske gör jag det!
Men jag är ju en fri fågel ... Jag ämnar vallfärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
