Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Auktoritetens urhistoria, af Multatuli - Sjunde historien om auktoriteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vilja blifva konung efter sin fader, som varit så
stark.
Han satte sig på en stol, som han kallade tron, och
ropade:
— Jag är konung.
Hvarför är du konung ? frågade folket, som ännu
var dumt och icxe hade något begrepp om arfföljden.
— Jo, emedån min moder bott i samma hydda
tillsammans med den gamle Krates, som nu är död.
Egentligen sade han palais, men det var en hydda.
Folket fattade icke denna logik, utan då Krates II
ropade: “Kom!“ sprang livar och en sin väg. Men sade
han: “Gå!“ kom man springande till honom. Kort sagdt,
auktoriteten var sin kos och Krates n:r 2 var för dum
för att drifva igenom sin vilja med en motsatt
befallning.
I oppositionsbladet för denna dag läste man
följande:
“Hvarför, o Krates n:r 2, du krokbente och
kort-tänkte, hvarför intar du platsen på den mans stol, som
för tjugu år sedan bodde i en hydda tillhopa med den
kvinna, som födde dig? Stå upp och gif rum och säg
icke “gå“ eller “kom“, som om du vore den riktige
gamle Krates! Hvar äro de bålverk af ekbjälkar, dem
du knäckt af med dina fingrar? Månen ruskar icke på
sig äfven om du tänker på världsaltets sammanstörtande.
Du kan icke slå ihjäl en loppa, och det tar aldrig eld
då du nyser. Stig upp och gör plats för en annan, som
förstår sig på alla dessa nyttiga ting!“
Sålunda talade oppositionen.
Krates hade sannolikt fått stiga upp från den stol
han kallade tron, om icke en gammal amma talat
sålunda till folket.
“Hör mig, o folk, ,ty jag var den lille Krates amma
då han var ännu mindre än nu! Då han föddes, smorde
hans fader sitt hufvud med olja; och se, det föll en
droppe smörjelse på min lille skyddslings hufvud. Det
är därför onödigt att han knäcker ned väggar, och ej
Häller är det nödvändigt att månen ruskar på sig, eller
att han hostar så att det tar eld. Jag säger dig. . .“
Men den talföra amman behöfde icke afsluta
meningen. Slutsatsen var så lätt att draga, att allt folket
— oppositionsbladets redaktion allra högljuddast —
ropade med full hals:
“Lefve Herrans smorde !“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
