Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Herr Olof, af W. Anson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 98
gjorde också sin verkan, han fick de oroligaste tankar
och syner och han sprang nu framåt, genom snår och
mellan stenar.
Dagen led och led, timmarne gingo, utan att han
fann ett spår till härberge, det tycktes honom tvärtom,
som om skogen blef allt djupare och dunklare, ju längre
lian vandrade. Han var nu i ett stadium, att han hvarje
minut kunde mist förståndet, ögonen stodo glasartade
och stela, och munnen var vidöppen och flåsande. Han
sprang ännu fram, men snart blef han uttröttad,
långsamt och släpande måste han snart draga benen efter sig.
Så giek dagen och det var långt lidet på
eftermiddagen, då han tyckte att skogen ljusnade. Snart
började löfskog taga vid, och efter en halftimmas långsam
vandring var han ur den. Huru stor var ej hans
förundran då han nedanför sig såg Hultsjö by. Där stodo
de grå stugorna bredvid hvarandra och längre bort
kyrkan och prestgården. En sista tanke tändes i den
vansinniges själ, att få komma till kyrkan, ty i byn
väntade han icke något förbarmande. Långsamt släpade
han sig så ned genom löfdungarne och snart var han
framme vid kyrkogården. Kyrknyckeln, som han vid
sin bortgång glömt att lämna, hade han ännu på sig;
han gick fram till kyrkdörrn och öppnade samt trädde
så in.
Aftonsolen kastade sitt sken genom de grönaktiga
rutorna och lyste upp altartaflan med Jungfru Alaria.
Och framför denna stod hon själf i trä, hög och
majestätisk, men dock ren och fridfull. Han släpade sig fram
till henne och så sjönk han ned på golfvet framför,
med armarne lyftade, och så började han bedja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
