Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Herr Olof, af W. Anson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
797
lian ej tagit med sig större reskost än det räckte för en
dag. Som han började att blifva hungrig, satte han
sig ned på en sten och lät sig maten väl smaka.
Då han slutat äta började han åter gå på med
friskt mod och så gick vandringen hela återstoden af
dagen. Blott då och då satte han sig ned för att hvila
några minuter och var därefter strax åter på benen.
Så började solen att luta till nedgång. Dess röda
strålar lyste upp de dunkla furorna i rosenrödt och himlen
lyste där bakom. Snart började det att skymma.
Ett-svagt dunkel bredde sig mellan stammarne, och det
blef allt mörkare och mörkare. Någon ensam
skogsfågel flög skriande emellan träden för att söka nattkvist
och ibland stördes tystnaden af ett skärande läte, det
var en uf uppe bland kronorna som lät höra sig.
Då började Herr Olof att söka nattställe. Mellan
tvenne stora furor, där mossa utbredde sig, lade han
ned sin rensel till hufvudgärd och snart lutade han sitt
trötta hufvud mot den. En stund låg han och tänkte
på de ödets pröfningar, som människorna så ofta få
undergå; i frid hade han suttit och skrifvit sin predikan
om morgonen och nu var han en fredlös, utan hem ocli
härd, utan skydd och ro. Så växlar lycka och olycka:
utan att man anar det, är den senare öfver en på ett
ögonblick. Och så somnade han.
Då han vaknade om morgonen sken solen klar och
himlen hvälfde sig blå och hög öfver trädhvalfvet.
Fåg-larne kvittrade och det var lif och lek i naturen. Frisk
och stark till kropp och själ, tog han så på sig renseln
och började åter sin vandring genom skogen. Så
vandrade han i timtals utan att knappast unna sig ett par
minuters hvila ibland. Slutligen satte han sig ned och
förtärde återstoden af sin matsäck, och så efter en stund
gick han åter framåt, viss om att inom några timmar
vara framme vid härberget.
Så gingo timmarne framåt och det var långt lidet
på eftermiddagen då han åter måste hvila. utan att han
funnit härberget. Det gjorde honom orolig och efter
en stund gaf han sig åter af. Men tiden gick orubbligt
framåt, solen gick ned och skymningen lade sig öfver
skogen. Han måste åter söka hvila efter dagens mödor.
Nästa morgon vaknade han vid en brännande törst
och hunger. Men all maten var uppäten och någon källa
fanns ej härinne i skogen. Han gick åter framåt, men
hans oro hade nu närmat sig förtviflan och hungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
