Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Hvad som ej kan köpas, af N. Polewoy. IV—IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820
Endast med svårighet hade Semjen Sjilitsch
tillsammans med Flige Mojschas fyrhjuliga kärra, kunnat
bana sig väg genom den tätt sammanpackade hop af
tusentals judar, hvilka spärrade hela gatan framför
gäst-gifveriet. Efter en halftimme körde de fram till en
ensamt stående byggnad i ena hörnet af den rymliga
kaserngården. Denna byggnad var strängt bevakad af
patrullerande soldater. En underofficer, som hörde ett
åkdon stanna, sprang fram bakom ifrån ett hörn af
byggnaden och görande honnör, närmade han sig Flige.
Sedan han erhållit order, förde underofficeren Semjen
Sjilitsch genom en korridor, som endast helt svagt var
upplyst genom två små fönster, fram till en dörr, där
två vaktsoldater med dragna sablar stodo på post.
Underofficeren vred om nyckeln i låset, drog ifrån en
regel och sade, när han öppnade den knarrande dörren,
halfhögt och vändande sig till Gwosdjilin:
— Var så god, ert välborenhet!
Men han var tvungen att upprepa sin tillsägelse två
gånger, ty krafterna sveko Gwosdjilin med ens och han
kände sina knän svikta. Stödd af underofficeren kunde
gubben omsider öfvervinna sig själf och steg öfver
tröskeln till arresten. Dörren slöt sig sakta efter honom.
Flige stannade af grannlagenhet utanför.
I halfdunklet på en bänk invid det lilla med galler
försedda fönstret, därifrån ännu ett svagt ljus trängde
in i arresten, såg Gwosdjilin en figur i soldatkläder, som
långsamt och frånvarande reste sig upp ifrån sin plats.
— Wa . . . Wanja . . . min lilla Wanja! hviskade
fadern knappt hörbart.
I dessa ord hörde sonen allt hvad hans far ville
säga honom. I den låg en fråga om han var skyldig
och röjde sig hela hans djupa, bittra sorg och all hans
själsångest, som icke lät sig döfvas af något.
Blek, försvagad af nattvak och ångestfull oro, stod
Iwan Semjenowitsch framför sin far, men han blickade
rakt in i sin fars ögon.
— Fader! Jag är icke en mördare! Gud ser det. . .
— O, så har dock Herren varit nådig! utropade
Semjen Sjilitsch i glädje och kastade sig i sin sons
armar.
De snyftade och omfamnade hvarandra, de fällde
varma glädjetårar, glömmande under hvilka
omständigheter de återsågo hvarandra och att "bilan redan ligger
vid fikonträdets rot".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
