Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Hvad som ej kan köpas, af N. Polewoy. IV—IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
821
Slutligen bjöd Iwan Semjenowitsch sin far att sitta
ner på bänken, tog själf plats bredvid honom och sade
mildt och ödmjukt:
— Jag är dömd — du vet väl det redan? . . . Men
jag hoppas på Guds nåd . . . Jag är oskyldig! . . . Hvem
som har dödat honom — det vet jag icke. Jag fann
honom i skogen blodig och med krossadt hufvud. Jag
ville hjälpa honom och sprang själf och anmälde det
för dagofficern . . . Och så beskyller man mig för det! .. .
Han var orättvis, till och med grym mot mig, men jag
förlät honom allt. Men alla tro, att jag lönat ondt med
ondt. Alla! Det må vara i Guds namn! Jag har ju
fått se dig och säga dig allt! Nu vet du det!
Dörren knarrade och Flige tittade in.
— Herr Gwosdjilin, jag är tvungen att be er gå!
Ni kan icke få stanna längre.
Semjen Sjilitsch reste sig skyndsamt. Han kände
sig styrkt. Tyckte sig se allting klarare. Man behöfde
ju icke tvifla! Nu skulle han bara öppna ögonen på
alla dessa blinda . . . alla de där prokuratorerna och
domarena . . . säga dem, att hans Wanja var oskyldig!
Han skulle uttala det med samma fasta öfvertygelse som
han bar inom sig själf, och man skulle strax inse det!
— Fader, gif mig din välsignelse! hörde han sonen
sakta hviska bredvid sig, — och förlåt hvad jag felat
medvetet och omedvetet . . .
Gwosdjilin ryckte till. Med darrande hand gjorde
han korstecknet öfver sin son, kysste hans panna, hans
ögon och kinder och tryckte hans händer, som voro
kalla som is.
“Rädda honom! Rädda medan det ännu är tid!“
flög det genom hans hufvud. Han slet sig lös och
rusade mot dörren . . .
— Farväl . . . och förlåt! hördes bakom honom en
suck eller hviskning som dog bort, när den tunga
dörren knarrade och den rostiga regeln sköts för.
VIII.
Med stora steg gick Semjen Sjilitsch genom
korridoren, utan att se Flige, som vände sig till honom med
en fråga, sprang fram till kärran och hoppade upp i den.
som om han med ens hade blifvit tio år yngre, och skrek
till Mojscha som satt på kuskbocken:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
