Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Hvad som ej kan köpas, af N. Polewoy. IV—IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
826
De hade icke häller väntat förgäfves, ty nu blef det
lif-ligt på kaserngården.
I hörnet längst bort såg man folk springa med
lyktor, hästarnas hofvar hördes klingande slå mot
stalls-golfvet och gråa schineller fjeskade beställsamt omkring
hästarna. Efter en stund red en trupp dragoner ut
genom en bakport bort till ett litet fält invid skogen, där
mordet hade föröfvats. Efter truppen följde två kärror.
I den ena sutto soldaten med järnskyfflar i händerna, i
den andra — transporterades ett slags svart stolpe.
Knappt hade kärrorna hunnit tjugu famnar ifrån
kasernen, så uppstod det en myllrande rörelse i
judehopen som i en myrstack — där kom lif med ens! Som
på ett gifvet tecken strömmade hela befolkningen ut på
gatan. Och under rop och skrän, med fäktande armar,
skyndade alla framåt som en enda mörk, brusande svärm
bort i riktning mot fältet. En knapp halftimme
därefter hade denna hop af tusentals människor omslutit
fältet ifrån alla håll och följde nu med odelad
uppmärksamhet allt hvad den ifrån kasernen utkommenderade
truppen hade för sig. T. den svaga, ännu knappt
skönjbara morgongryningen, kunde man dock mycket väl
upptäcka, att truppen bildade fyrkant omkring midten af
fältet, medan en annan del af manskapet därinnanför,
höll på att slå in den svarta stolpen i jorden och
skyndsamt kasta upp en graf strax bakom . . .
En kort stund stod hopen helt tyst och delgaf
endast i hviskningar sina iakttagelser åt hvarandra, men
efterhand tilltog sorlet och blef allt högre, och åter
hörde man tydligt orden: chefen —pr okur atorn —
Mor-duch-Mlinarj. En halftimme hade icke hunnit förgå
sedan soldaterna började gräfva grafven, så framträdde i
judehopen samma långa, dystra jude i den ludna
mössan och med det hvita förklädet, honom som Semjen
Sjilitsch hade observerat dagen förut. Alla omkring
honom fäktade med armarna, väsnades och skreko. Han
stod upprätt midt i hopen med sina kraftfulla, seniga
armar korslagda öfver bröstet, och hans svarta ögon,
som blixtrade under mössan, följde uppmärksamt
soldaternas arbete ute på fältet. Han rörde sig icke ur
stället, och brydde sig icke om de andras hotelser och skrik.
Så mycket ursinnigare blef hopen som rasade, tjöt och
var utom sig. Man slet i ärmarna på hans korta
pälsrock, pekade på den svarta stolpen och hotade med
knutna näfvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
