Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Hvad som ej kan köpas, af N. Polewoy. IV—IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
828
— Och du vill äfven utpeka platsen där du dränkt
henne? frågade prokuratorn, som skyndade sig att skrifva
ner rad efter rad på papperet.
— Ja! Hon ligger ännu kvar där under en buske.
— H varför har du icke kommit tidigare! undrade
prokuratorn.
Hade man endast deporterat soldaten, så skulle jag
inte alls ha kommit. Men han blef dömd att skjutas
— och då kom jag! Judarna befallde mig — jag
tycker också själf, att det är synd om fadern.
Prokuratorn tittade med stegrad undran upp på den
dystra mjölnaren, gjorde därpå ett slags besynnerligt
kors med pännan på papperet, och kallade in betjänten.
— Spring strax öfver till chefen, lemna honom
detta papper och bär sedan denna breflapp till
regementets jourhafvande officer.
Först sedan betjänten hufvudstupa rusat åstad för
att utföra befallningen, besinnade prokuratorn, att han
var alldeles ensam med en farlig mördare, som redan
kallblodigt förpassat två offer, och nyss helt lugnt talat
om det. Prokuratorn steg upp, gick ett slag omkring i
rummet och sneglade’ bort till Morduch. Den jättestora
karlen hade sjunkit ner på en stol vid dörren, och med
ansiktet doldt i sina väldiga händer, grät och snyftade
han som ett barn.
Prokuratorn tittade på honom, gick sedan åter till
bordet och satte sig ner för att skrifva koncept till
telegram, afsedt för distriktschefen. hvari det hette; att
på grund af den och den paragrafen, upphäfves domen
öfver soldaten Gwosdjilin.
När detta var gjordt, drog prokuratorn ett djupt
andetag. Det var som om ett helt berg hade fallit ifrån
hans axlar.
Sedan denna förfärliga stund hade mera än ett halft
år förflutit. Det hade redan hunnit blifva vårlikt på
Moskwas gator. Trädgårdarne grönskade och
äppelträden stodo hvita, öfversållade af nyutslagna blommor.
Fönsterna i Semjen Sjilitschs arbetsrum i hans hus i
Moskwa stodo vidöppna och vid ett af dem satt han
själf i en lång, bekväm hvilstol med ett varmt täcke
öfver sig. På en låg pall bredvid honom satt Iwan
Sem-jenowitsch och blickade tankfull ut genom fönstret på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
