Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett jesuitiskt fälttåg i sextonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
898
tills datum hade inga jesuiter fått lof att gå till England.
Deras lif voro dyrbara, och den engelska missionen
ansågs som den sannolikt farligaste, de hittills försökt
sig på.
Alen för dessa unga, vandrande riddare af det
andliga ståndet var faran en ytterligare äggelse, och
ordens-generalen hade till slut förmåtts att gifva sitt samtycke.
Den förut nämnde Sanders afsändes till Irland (1549),
och vid samma tid begaf sig Allen till Bom för att
utförligt planlägga fälttåget. Campian, som någon tid
arbetat i Prag, utsågs jämte Parsons att först fresta på
äfventyret. Alercuriano skickade efter dem för att gifva
dem instruktioner, och de anlände till Bom på våren
1580, samtidigt som d’Aubigny fått säkert fotfäste i
Skottland. Grundprincipen i jesuiternas organisation var
absolut despotism. Parsons, en nu trettiofem år gammal,
kallblodig och klarsynt man, blef missionens hufvud samt
invigdes i den påfliga politikens allra djupaste
hemligheter med bemyndigande att rätta sitt handlingssätt efter
omständigheterna och använda sina kamrater efter eget
bepröfvande. Campian och de öfriga fingo mindre fria
händer. Det var af hufvudsaklig vikt, att missionen
fick karaktären af ett rent korståg, och att de blifvande
martyrerna skulle synas lida för sin tro, utan fläck af
förräderi i politisk mening. Att göra proselyter var fullt
tillräckligt för det påtänkta upprorets ändamål. Alan
kunde lita på de entusiastiska katolikerna, när
befrielsehären en gång landade — och proselyter äro alltid
entusiaster. Campians förhållningsregler voro därföre att
hålla sig strängt inom gränserna för om vän delse värket
och ej lägga sig i politiken, att i sina bref till
generalen undvika alla yttranden om allmänna angelägenheter
och att aldrig säga ett ord om drottningen utom i
närvaro af personer med kända och pröfvade ortodoxa
tänkesätt.
Att hålla sig fullt följdriktigt till ett dylikt program
var omöjligt. Det stora problemet, som de engelska
katolikerna hade att grubbla öfver, och som föreföll dem
svårare, i samma mån deras samveten vaknade, var påfvens
afsättningsbulla. De voro lösta från sin undersåtliga
trohetsed, och hvad mera var, de skulle draga kyrkans
census öfver sina egna hufvuden, om de fortforo att
betrakta Elisabeth som sin suverän. Affall från sin tro
eller förräderi mot drottningen var det alternativ, som
trängde sig obevekligt på dem. Jesuiterna hade därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
