Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett jesuitiskt fälttåg i sextonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i uppdrag att säga i påfvens namn, att bullan endast
var af kraft och värkan gent emot drottningen och
kät-tarne, men att andemeningen i den icke träffade katolikerna.
Den hindrade dem ingalunda från att framhärda i
lojalitet — tills omständigheterna tilläto domens
verkställande. Detta betydde, att engelska katoliker hade rättighet
att kalla sig Elisabeths goda undersåtar, att förneka alla
förrädiska afsigter samt innästla sig i drottningens
förtroende genom försäkringar om trohet och tillgifvenhet,
till dess spaniorerna eller fransmännen eller skottarna
voro redo att falla in i landet — då vore det deras plikt
att vända sig ifrån henne.
Det var giftiga ord, som öfverbringarne af dessa
trolösa budskap buro på sina läppar. Blotta
delgifvan-det af dylika bud — anmärkte Burghley med skäl —
innebar i sig själf högförräderi. Intet åberopande af
“samvete" kunde här vid lag ändra sakernas natur. En
teori, som framhåller, att engelsmän kunde fortfara i
undersåtlig trohet, till dess en annan furste, hvilken
kräfde deras länsplikt, vore i stånd att beskydda dem,
innebar ett lika fullständigt och otvetydigt häfdande a t
•den senares rätt, som en direkt uppmaning att gripa till
vapen vid hans sida. Om påfven gjorde en trosartikel
af sitt anspråk att förfoga öfver jordens kungariken efter
•behag, så var det likväl icke troligt, att en nation, som
med stolthet tillbakavisat detta förmänta anspråk, skulle
■tillåta den undersåtliga lydnaden att behandlas som en
.•samvetsfråga, passande till diskussionsämne mellan
präster och lekmän.
Efter mottagna förhållningsorder anträdde de
sålunda sin färd, dessa papismens vigda offer. Förutom
Parsons och Campian bestod missionen af sju deras egna
lärjungar från Oxford, numera jesuiter liksom sina lärare.
De lämnade Rom den 18 April (1580) och gjorde
■ett uppehåll i Milano, där de mottogos med
utomordentliga hedersbetygelser af Carlo Borromeo, hvilken äfven
gaf dem enträgna uppmaningar till ståndaktighet. De
gjorde ett andra uppehåll i Rheims, hvarest Campian
höll en predikan, som satte församlingen i hänryckning,
på samma gång den visade, att han ej glömt bort
behandlingen af sitt modersmål. De fortsatte resan i
början af Juni och möttes i St. Omer af en varning att ej
gå längre, om de satte värde på sina lif. I oljande hade
inträffat. Sander hade spridt en massa eldfängda
her-•debref rundt omkring i Irland, och dessa hade
uppfån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
