Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett jesuitiskt fälttåg i sextonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919
räkning “ad illud tempus“ — den tid, då kungen af
Skottland skulle gå öfver gränsen. I och med det man
låtit disputationen äga rum hade man beredt honom
tillfälle att häfda sin ståndpunkt som en religiös och ej
politisk förbrytare, medan i själfva värket hans bleka
ansikte och skälfvande lemmar på ett ohyggligt sätt
utvisade, att processen redan blifvit öfverflyttad på ett
område, som låg utanför de lärdaste teologers
bevisföring. Tre gånger drabbade motståndarne samman utan
att lyckas i minsta mån rubba hvarandras mening. Och
sedan blef det ingen vädjan till förnuftet längre utan
till den hemska skiljedomstol, dit nationerna hänskjuta
sina tvister, då dessa ej längre kunna lösas på
förnuftets väg. England hade affallit från påfven, påfven
återfordrade sina undersåtar och härarnes Gud skall döma
dem emellan. Disputationen befanns vara en opolitisk
åtgärd, och målet återförvisades till de världsliga
domar-ne, ur hvilkas händer, det aldrig borde ha gått.
Drottningen var ännu ifrig att rädda Campian. Han fick löfte
om förlåtelse och friheten, om han blott ville visa sig i
kyrkan. Välvilja uträttade ingenting, och återigen togs
tortyren till, men denna gång fick man ej ett ord af
honom. Rådet beslöt nu att ställa samtliga fångarno
inför rätta. Campian var dock så illa åtgången genom
det sista förhöret, att målet måste uppskjutas. Den 20
November (1581) kom det ändtligen före i Westminster
Hall med sir Cristopher Wrey som rättens president.
Campian och fjorton hans kamrater ställdes inför
skran-ket. Campian bar nu icke längre maskeradkostym utan
prästkåpa: han var slätrakad och ansiktet skymdes af en
svart mössa. Fångarne nekade för anklagelsen.
Campian förmådde ej höja armen; två af hans kamrater
hjälpte honom, i det de kysste hans brutna leder.
Allmänna åklagaren talade. Hennes Majestät, sade
han, hade allt från början af sin regering varit en mild
och fördragsam furstinna. Hon hade icke gifvit sina
undersåtar någon grundad anledning till missnöje, men
påfve efter påfve hade försökt att störa lugnet i riket.
Pius hade äggat de norra provinsorna till uppror och
förklarat drottningen afsatt. Gregorius hade inkräktat
Irland, och nu senast hade engelska flyktingar, hvilka
lämnat sitt land utan tillstånd och gifvit sig till påfvens
undersåtar, kommit tillbaka för att locka andra att följa
deras exempel. De hade smugit sig in i landet i
hemlighet. De hade rest förklädda, under falska namn ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
