Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett jesuitiskt fälttåg i sextonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
920
gifvande sig för lekmän. Alla dessa försiktighetsmått
visade, att de voro i färd med någonting, som de ej
kunde öppet omtala. De förklarades för högmålsbrott
hemfallna — ej under den senaste lagen, hvilket skulle
gifvit förevändning till tal om religiös förföljelse — utan
under det vanliga statutet från Edward III:s tid.
För Campian var det däremot lika viktigt visa, att,
ifall de fälldes, detta skedde ej för högmålsbrott utan
för trossaker. De hade ej något rättegångsbiträde.
Campian förde ordet för dem alla.
“Man anklagar oss för högförräderi“, sade han. “Vi
äro inga förrädare. Vi äro katoliker, än sedan? Vi ha
talat till folket, hvad mer med det? Vi ha ej dragit
någon från hans undersåtliga lydnad. Vi ha ej haft att
göra med den undersåtliga lydnaden. Vi äro döda för
världen och lefva endast för att frälsa själar. Vi ha ej
rört vid staten eller politiken. Vårt uppdrag var ej
sådant. Man säger, att om vi vilja gå i kyrkan och höra
predikan, så skola vi få vår frihet. Det är väl då ej
möjligt, att vi skulle begått förräderi. Vår tro och vår
tro allena, se där vårt brott. “
Han frågades, hvarför han gått omkring förklädd,
om han ej haft ondt i sinnet. Han medgaf, att det var
för att undgå häktning. Åklagaren förebragte kopior
af en ed, funna i katolska hus, hvari man uppsade
drottningen tro och lydnad. Campian förnekade all
befattning därmed för sin egen räkning, men han vägrade
äfven att aflägga supremateden; ej heller ville han afge
en bestämd förklaring öfver den påfliga bannlysningens
förhållande till den undersåtliga lydnaden. Han
upprepade sitt svar till drottningen och vidhöll åsikten: “att
domstolen, såsom bestående af lekmän och världslige, icke
kunde afgöra en så viktig fråga. “
Med dessa ord hade han vidrört själfva
kärnpunkten. Det var just detta prästerna hade att lära sig —
att lekmän kunde och skulle bestämma i dessa
angelägenheter. Englands nationella lif och oberoende låg däri
och om än all prästerlig lärdom sedan tidernas
begynnelse talade för påfven, så skulle det icke hjälpa denne.
Den engelska reformationen var en samhällets
protest mot kyrkans maktställning i alla former.
Prästerskapet, från den högste till den lägste, aflägsnades från
politisk myndighet och hänvisades till enbart andens
om-iåde. Bevis framlades på det språk jesuiterna nyttjat
till sina biktbarn, hvari dessa bereddes på den tidpunkt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
