Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 5. Kristendomens försonare. V—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
"Det vill så synas."
“Gud vare tack!" sade Hulda. “Idén gör sitt verk.
Båda vände sig mot sängen förvånade öfver att
sehenne sitta upp hänryckt leende.
“Hur då?" svarade Röda kyrkvaktarn missbelåten.
“Jag är inte någon goy (kristen) gynnad af en gabbai."
“Nej, men det är mänsklighetens brödraskap."
“Bry er inte om mänsklighetens brödraskap, fru
Herz“, svarade Röda kyrkvaktarn barskt och kastade en
blick kring det nakna rummet. “Hufvudsaken är, att
ni nu kan få några godbitar.“
“Jag?“ Hulda spärrade ut ögonen.
"Hvem annars? Hvad jag förtjänar är för oss
allesammans."
“Gud välsigne er", sade Zussmann, “men ni har
nog med att underhålla er själf.“
"Ja det har han!“ sade Hulda. “Vi kunna
inte-tänka på att taga emot någonting alls." Men hennes
ögon voro våta.
“Det vill iag bestämdt!" sade Röda kyrkvaktarn.
Hon tackade honom vänligt, men var bestämd.
“Jag skall låna Zussmann pengarna, tills han får
arbete."
Zussmann tvekade och hans ögon sökte hennes, men
hon var obeveklig.
Röda kyrkvaktarn förlorade tålamodet, “Och det
kallar ni mänsklighetens brödraskap!"
"Han har rätt, Hulda. Hvarför skulle vi inte kunna
taga från hvarandra. Högmod fördärfvar broderskap."
“Käre make", svarade Hulda, “det är inte högmod
att vägra att stjäla från den fattige. Hvad behöfver
jag för resten för godbitar. Är inte detta ett land
flödande af mjölk?"
“Ni tar emot Cohens mjölk och säger nej till min
honung!“ skrek Röda kyrkvaktarn fortfarande missnöjd.
“Gif mig er tungas honung och jag skall inte säga
nej", svarade Hulda med sitt underbara leende, som
visade de hvita tänder naturen hade gifvit henne och
hvilket leende nu som alltid smälte kyrkvaktarns
missnöje. Detta leende kunde utplåna alla lidandets
härjningar och återge henne hennes gamla kända ansikte.
Sedan kyrkvaktarn varit i arbete ett par dagar hos
gabbain, förde han samtalet på en annan ångerfull
varelse, en Zussmann Herz, som saknade arbete och
hvars-hustru var sängliggande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
