Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 5. Kristendomens försonare. V—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
924
någon dygd att vara dygdig? Det skulle endast vara
en ren affär. Glömmer ni hvad Chassid sade om
mannen som visste på förhand i lifvet att för honom funnes
ingen himmel. ’Hvad den människan har för én
enastående och afundsvärd tur som kan göra rätt utan att
frukta ersättning!’"
Röda kyrkvaktarn medgaf som vanligt att han glömt
•dessa hebreiska citat, men att gå in på hvad de lärde
var något helt annat. “En människa, som hade intet
hopp om himmeln, skulle vara en dåre, om hon inte
gladde sig", sade han knarrigt och gick utför trappan
med nästan bristande hjärta. Han gick direkt till sin
gamla synagoga, där han visste att en liesped eller
be-grafning efter en ryktbar maggid. (predikant) förrättades.
Han kunde knappt komma in, så trångt var det. Icke
så få tårade ögon vände sig förargade mot honom, som
mot en hädare hvilken kommit blott för att gapa, men
han skyndade sig att gråta, hvilket var lätt för honom
då han tänkte på Hulda, där hon låg i sin vindskupa.
Han grät så kraftigt, att gobbain eller skattmästaren —
en af de frommaste skomakarmästarne — gaf honom
■“freds“-hälsningen efter akten.
“Jag väntade inte att få se er gråta.“
“Ack", svarade Röda kyrkvaktarn. Det är inte
endast den fallne fursten i Israel jag begråter, det är mina
•egna synder som stå för min själ vid hans plötsliga
bortgång. Huru ofta har jag inte hört honom dundra
och blixtra från samma plats!“ Han suckade djupt öfver
sitt eget hyckleri, och gabbain suckade också. “Äfven
ur sin graf kan en tsaddik (helig) göra godt“, sade den
fromme skomakaren. “Må mitt slut likna hans."
“Mitt också!“ suckade Röda kyrkvaktarn. “Hvilken
välsignelse är det inte att jag blifvit förd ur min synd
att förneka naturens skapare!“ De gjorde hvarandra
sällskap gatan utför.
Följande morgon vid frukostdags knackade en
andfådd karl med rödt skägg och mycket rödt ansikte gladt
på dörren till den Herzska vindskupan.
“Nu har jag arbete", förklarade han.
"Ma^dtov!" Zussmann gaf honom den hebreiska
lyckönskningen, men tyst och med fingern på läpparne
för att låta honom förstå att Hulda sof. “Hos hvem?"
“Hos gabbain Harris?“
"Harris! Oaktadt era åsikter?"
Röda kyrkvaktarn såg bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
