Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 5. Kristendomens försonare. V—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
929
trycket i Zussmanns ansikte honom fullständigt till
besinning. Zussmann hade blifvit flera år äldre.
“Son är väl inte död?„ hviskade den besökande
hest.
“Jag är rädd hon dör — hon orkar inte resa sig“,
framsnyftade Zussmann.
“Hon får inte dö — jag kommer med stora
nyheter — “Judas fana“ har läst er bok — vill öfversätta
den på engelska — taga in den i tidningen — och se’n
ge ut den som bok åt er. Här är början.“
“På engelska’“ hviskade Zussman och tog den lille
journalistens klotter. Han blef alldeles röd, ansiktet och
ögonen skeno nästan vansinnigt. “Hulda, Hulda!“
ropade han. “Idén gör sitt verk. Gud vare tack! På
engelska! Ut i världen! Hulda, Hulda!“ Han lutade
sig öfver henne och reste upp hennes hufvud.
Hon öppnade ögonen.
"Hulda! Idén segrar. Boken kommer ut på
engelska. En stor engelsk tidning skall trycka den. Den
dagen blir Gud en och hans namn ett! Förstår du?"
Det ryckte svagt i hennes läppar, men blott hennes ögon
talade med ett skimmer af kärlek och glädje. Hans
blick märkte hennes och för ett ögonblick voro de båda
ett i själens hänförelse.
Därpå slocknade ljuset i Huldas ögon och de båda
männen voro kvar i mörkret.
Röda kyrkvaktarn vände sig bort och lämnade
Zussmann hos den döda. Med tårarne strömmande varmt
utför kinderna förde han undan gardinen och blickade i
mörkret utan att kunna se något.
Snart klarnade hans blick, han fann sig observera
mjölkvagnen som körde i väg, och följande den med sina
ögon bort mot den smutsiga Brick Laneavenuen, märkte
han något som såg ut som en full människa i slagsmål.
Han såg en polis, några gestikulerande kvinnor och
det vanliga sällskapet af nattvandrare i en sömnlös stad.
Den gamla slöa hopplösheten kom öfver honom igen.
“Naturen skapar sig själf", mumlade han i resignerad
förtviflan.
Plötsligen märkte han Zussmann vid sin sida
skådande upp mot stjärnorna.
Nordisk Revy, E
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
