Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Noreens öfversättning). De båda andra verserna där Tjodolf
omnämner likbränning (kap. 16, 17) hafva af Snorre, såsom Noreen
slående uppvisar, svårt misstolkats. De gälla Vanlande och Visbur,
hvilka Noreen föröfrigt anser vara en och samma person. I den
förra versen heter det, att »smyckegifvaren brann på skutans bädd»
(Snorre: »på Skuta-åns strandbädd»), i den senare, att »glödhunden
gnyende bet envåldshärskaren (liggande) i skepp med lyfting» (i
arenkiåle, hvilket Snorre tolkar: »i härdens skepp» = huset, och
menar, att Visbur blifvit innebränd). Dessa verser skulle sålunda
efter allt att döma skildra bränning i skepp. Snorre har ju på ett
annat ställe i Ynglingasaga en målande skildring af en sådan
lik-begängelse, nämligen i kap. 27 om usurpatorn konung Hake, som
fick banesår i striden mot de rättmätige arfvingarne till
Upsala-tronen. »Då lät han taga ett skepp (skeiå), som han ägde, och
lät lasta det med fallne män och vapen, lät så föra det ut till hafs
och lägga styret i lag och hissa seglet, göra eld i torrved och tända
bål på skeppet. Vinden stod från land. Hake var nära döden eller
redan död, då han lades på bålet. Sedan seglade skeppet lågande
ut på hafvet; och detta var vidtfräjdadt långt efteråt.» Det må
lämnas därhän, om Snorre äfven här haft en vers af Tjodolf eller
någon annan gammal saga till källa; visst är, att skildringen såsom
sådan, oafsedt den person den här gäller, gör ett sannolikt intryck,
då den låter oss se så att säga ett ursprungligare stadium af
lik-begängelsen i skepp, än det som de arkeologiska källorna kunna
visa: ett verkligt den dödes seglande bort till det okända landet
På flere ställen i Ynglingasagan yttrar sig Snorre med stor
bestämdhet om, huru konungarne blifvit begrafna, oaktadt i de
verser af Tjodolf som han citerar, intet finnes nämndt därom annat
än möjligen om platsen. Så blir Agne bränd vid Agnefit (kap. 22),
men Alf och Yngve höglagda på Fyrisvallarne (24), Aun, Egil
Tunnadolg och Adils vid Upsala (29, 30, 33) samt Yngvar i
Estland, där han fallit (36). Auns motståndare, den danske eröfraren
1 Jfr Montelius, o. a. st. s. 187 f. Om samma sed är det tydligen fråga i
den bekanta skildringen af Balders bränning i Snorres Edda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
