Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grafskicket bevisligen hållit i sig långt in på medeltiden. Ty ännu
den i slutet af uoo-talet reviderade äldre Gulatingslagen stadgar
i kap. 23 böter for det fall, att man begrafver lik i högar eller
rösen (i hauga atda reysar)
Samma lagställe gifver oss ännu en intressant vink i detta
afseende. Där stadgas, att man skall föra hvarje död till kyrka
och begrafva honom i helig jord, tttoni ogärningsmän af vissa
uppräknade slag samt själfspillingar. Dessa skola begrafvas i
Jlcedar-måle, hvilket förklaras: »där sjö och grön torfva mötas». Märkligt
nog omnämnes begrafning i flasbarmåle äfven på ett ställe i
sagolitteraturen, i Landnämabök II, 19, där det om Auör hin
djup-auäga2 berättas, att hon enligt sitt förordnande blef på detta sätt
begrafven; »ty hon ville icke ligga i ovigd jord, enär hon var
döpt». Således har författaren af denna berättelse, hvilken väl far
anses tillkommen någorlunda samtidigt med Gulatingslagen, ansett,
att ett grafskick som på hans tid begagnades för utskummet bland
de kristna, hvilka ej fingo begrafvas vid kyrka, kunde i forntiden
ha varit lämpligt äfven för en storättad kristen kvinna, då hon dog
bland hedningar utan möjlighet att bli jordad vid kyrka. Det är
nog ett gammalt begrafningsbruk, som här går igen; och vi ha
verkligen en arkeologisk parallel därtill i de skelettgrafvar från
äldre järnåldern, som Vedel3 i talrik mängd anträffat på
strand-klapperterrasserna å Bornholms östra kust.
Den kulturhistoriska undersökning vi här företagit har tillika
sä att säga en litteraturhistorisk biprodukt att gifva. Den bereder
1 Det i Smålandslagens Kristnubalker 17 förekommande uttrycket Nvi kan
grafua a te/ce hogh annars gäller däremot icke, såsom Liljegren i sin Runlära sid.
122 antar, begrafning i hednisk hög. Ty sammanhanget är här detta: jordar man
ett lik och gräfver därvid upp ett annat, som ännu ej är fullt multnadt, bötes ia
öre, begrafver man i annans "ättehög* och detta blir angifvet, bötes 6 öre.
Innebörden af ordet “ättnhög" förklaras af Hyltén-Cavallius, Vårend och Virdarne II, 297,
som påvisar att det ännu i dag i vissa delar af Småland användes om gemensam
släktgraf på kyrkogård. I den betydelse ordet nu för tiden stundom brukas =
"hednisk grafhög", synes det ej förekomma 1 den gamla litteraturen.
3 Densamma som Unnr hin djupauöga i Laxdcelasagan, hvilken dock har en
helt annan framställning af hennes begrafning; se ofvan.
3 Bornholms oldtidsmindcr s. 137 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
