Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
par smärre berättelser, de i Verelius’ ofvan relaterade förteckning
sist upptagna Enoks och Parcevals sagor, ej blifvit bevarade
intill våra dagar. Men af alla de öfriga existera uppteckningar,
af hvilka de flesta bevisligen, de andra helt sannolikt härröra från
Ormr Snorrasons bok. Dessa äro Kungl. bibliotekets:
1) Papp. fol. nr 58: Tröjumanna saga, Breta sQgur,
Mågus saga, Laes f)åttr och Geiraräs f>ättr ok Vilhjålms
Geirarössonar.
2) Papp. fol. nr 46: 1—3, 6: Ivents saga Artuskappa,
Ereks saga Artuskappa, Bevers saga och Partalopa saga.
3) Papp. fol. nr 47: i, 3—5: Mfrmants saga, Flovents
saga, Remundar saga och Basrings saga.
Samtliga dessa afskriftcr äro utförda af amanuensen i
Antikvitetskollegiet Jön Vigfiisson under åren 1690—91. Formen är
den för dylika arbeten från denna tid vanliga. Bladet är deladt i
tvänne spalter, af hvilka den inre är använd för texten, medan
den yttre reserverats för jämnlöpande svensk öfversättning. Utförlig
titel till hvarje saga, äfvensom uppdelning i kapitel jämte
numrering och öfverskrift, hvilket allt man här möter, är något, som
tillagts och utförts af skrifvaren själf. Hvad för öfrigt beträffar
noggrannheten gent emot originalet, så är den hvarken större eller
mindre, än man är van att finna i arbeten från denna tid med
dess i allmänhet godtyckliga uppfattning i dylika fall.
Förkortningarna äro upplösta, utan att ens någon konsekvens blifvit
iakttagen, språkformen har moderniserats, och små förklarande tillägg
ha blifvit gjorda, där skrifvaren så funnit af nöden.
Angående tiden för afskrifternas utförande finnas ganska
noggranna anteckningar å hvarje arbete, men om originalet icke ett
ord. I denna senare punkt måste man alltså söka upplysningar
och intyg från annat håll. Dess bättre har, såsom vi redan sett,
den gamla membranen varit flitigt använd af 1600-talets lärde, i
synnerhet lexikograferna och bland dem särskildt Johannes Thomse
Bureus och Olof Verelius. Den förre har lemnat smärre utdrag ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
