Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke rent af bero på tryckfel eller på tillfällig ouppmärksamhet från
förf:s sida. I själfva verket synes det mig snarast förvånande, att
likformigheten och konsekvensen (d. v. s. dialektens »renhet») är så
stor, som af exempelsamlingarne framgår.
Något närmare ingående på detaljfrågor synes mig ej
behöf-ligt. Man kan lägga märke till, att i alla tre ordböckerna 111 i
två-stafviga ord nästan regelbundet dubbelskrifves. Det beror möjligen
på en ljudlag, att m redan tidigt och allmänt förlängts mellan
två korta vokaler. Beträffande m i andra ställningar gå de
moderna medelsv. dialekterna i sär och likaså de tre ordböckerna.
En särskild behandling fordrar Var. rer. Jag har ofvan
framhållit, att dess skrifsätt i flera fall möjliggör olika tolkningar, drope,
betar kunna betyda långvokaliska former eller också: kort vokal -f
kort konsonant. Om vi antaga, att drope, betar haft lång vokal,
få vi naturligtvis hänföra Var. rer. till någon af de svenska
dialekter, som ha vokalförlängning1. Närmast ha vi väl då att tänka
på sörmländskan, ty att det är en medelsvensk dialekt framgår af
andra omständigheter. Central uppländska och Mälardialekt äro
uteslutna. (Roslagsmål troligen också.) Men hur skola vi i så fall
förstå skrifningarne med dubbelkonsonant i slutljud t. ex. bett,
knäweck o. dyl. Genom en ljudregel, liknande den som Kock
uppställt (Fsv. ljudlära s. 384): vokalförlängning i öppen stafvelse,
konsonantförlängning i sluten? Hur lockande denna förklaring än
kan förefalla, är jag obenägen att antaga den, så länge ännu ingen
medelsv. dialekt blifvit uppvisad, där en dylik fördelning förekommer.
Jag tror, att vi tills vidare måste tänka på andra möjligheter. Ofvan
sökte jag visa, att tt, ck i dylika fall möjligen kunna betraktas som
blott grafiska företeelser. Men kanske är denna förklaring väl djärf,
i synnerhet med hänsyn till de många orden med tt, då t eljest ej
brukas dubbelt, annat än då gammal längd föreligger. Jag tror
därför, att det andra alternativa tolkningsförslaget af drope, betar
till sist blir att föredraga: de betyda kortstafviga former. I så
fall är situationen enkel. Var. rer. återger en dialekt, där jstaf-
1 Jfr ofvan s. 378 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
