Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
veiseförlängning» inträdt i enstafviga ord, men ännu icke i
tvåstaf-viga. SS är ju den normala utvecklingsgången. Och förlängningen
i enstafviga ord har skett genom konsonantförlängning, bett, gnett,
kniiwcck bli då fullt regelmässiga. Likaså nott notaträ, spett
speta-skaft, streck streket1. Att skott äfven skrifves skot, lock äfven lok,
får väl snarast förstås som afhängighet af äldre skriftformer. Likaså
kan förhålla sig med skep och drop, de enda fallen bland ord med
tonlös explosiva, som ej uppvisa biformer. Är detta riktigt, få vi
tydligen förlägga Var. rer. någonstädes inom uppländskan eller
Mälardialekten. Nu är ju kändt, att just ett dylikt tillstånd i fråga
om kvantiteten här finnes bevaradt ännu i våra dagar, nämligen
i ett stort dialektområde i v. Uppland (och ö. Västmanland), ett
område som t. ex. i Trögd sträcker sig ned mot Mälarbygderna.
Det synes ej orimligt, att omkring 1538 ännu flera mål stått på
detta tidigare utvecklingsstadium, kanske hela Mälarområdet (äfven
Stockholmsmålet2). Det sannolika blir, att Var. rer. representerar
Mälardialekt. Andra skäl, än de som hämtas ur kvantitetsreglerna,
synas tala för en Mälardialekt, som ligger närmare sörmländskan
än uppländskan (former som teelia tilja s. 24, seelia silja (helcium)
s. 36, dagzrånd s. 4, oghan på s. 24). Men det är kanske
egentligen lönlöst att eftersträfva en alltför snäf begränsning.
För Syn. lib. eller Lex. linc. kan jag däremot cj konstatera
någon dylik skillnad mellan en- och tvåstafviga former, så att
konsonantförlängningen skulle vara väsentligt vanligare i dc förra3. Ej
heller har jag tyckt mig märka, att hithörande ord oftare än
eljest skulle uppvisa dubbelskrifven konsonant, i de fall då de stå
1 De skrifningar, som Kock anför Sv. Lm. XI. 8 s. 41 (kött, köfc(t) ur Halenius’
konkordans och Een nyttogh Wnderwijsning 1526, samivett, -ivetvt, -lactcn i
Kyrkio-stadgar 1587) kunna förstås på samma sätt som dc anförda i Var. rer. eller bero
på skriftlig tradition från cn äldre tid, då en dylik växling ännu förefanns i uttalet.
3 Som väl på denna tid var föga eller intet skildt från omgifvande landsbygds
dialekter. Stockholm var ju på 1500-talet en småstad, som ännu 1582 blott räknade
något öfver 7,000 invånare. Troels Lund, Dagligt Liv i Norden s. 58.
3 En mycket svag tendens till dylik fördelning kan möjligen skönjas i Lex.
linc. Är den faktisk, bör den förstås på analogt sätt med den ofvan gifna
förklaringen af de skrifningar, som Kock anfört (not ofvan). En del enstafviga ord med
dubbelskrifning kunna vara influerade af lågtyskan: ex. lott, speckl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
