Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
holmspiga har naturligtvis en fästman . . . Denna fästman kallar hon
sin ’gosse ».
I nutida riksspråk synes gosse användas huvudsakligen som
en mer vårdad synonym för det ledigare pojke ock beteckna unga
manliga individer vanligen intill en 15—16 år. Rydqvist anmärker
redan S. S. L. III (1863), 277 ff. om gosse ock jiicka, att »intetdera
är rätt folkartadt i någon landsort» 1 — jfr dock nedan — »båda
tillhöra egentligen det städade herrskapsspråket och stadsspråket,
framför allt i hufvudstaden och dess närhet». — Användt i tal
klingar (åtminstone för en stockholmare) gosse avjort pedantiskt
ock bokmässigt, äller ock ’fruntimmersaktigt’2, utom möjligen i
tilltal gosse/», som dock även torde ha en viss skolmästarton.
I betydelsen ’lärling’, ’biträde’ o. d. torde det klinga mer naturligt,
åtminstone i sammansättningar som bodgosse. Användt om
soldater, sjömän o. d. synes det mig ha en viss arkaisk-poetisk klang
utom kanske som tilltalsord: »gossar!» från befäls sida. I
betydelsen ’fästman’ o. s. v. är det däremot ett rent folkligt (nästan
dialektiskt) ord, ehuru möjligen brukat av ’folket’ i känslan av att
det är ett mer valt, ’fint’ ord.
Detta för oss till ordets bruk i nysvenska dialekter. Efter
dialektliteraturen att döma är nog gosse (mot Rydqvists antagande)
i vissa landsändar ’folkartadt’, åtminstone i viss betydelse. Som
de flästa dialektordböcker ej uppta ord, som i samma betydelse
ock form förekomma i riksspråket, är det visserligen svårt att noga
bestämma ordets begränsning. Det tycks emellertid vara folkligt
egentligen i mellersta ock norra Sverge samt i delar av Finland.
Från Vestergötland anför Rietz gossatös ‘behagsjuk,
lättsinnig flicka, som springer efter karlar’. Från Värmland anförs
göss (med mycket öppet ö eller ’orent o’) av Noreen Ordbok över
Fryksdalsmålet (Magnusson Sv. L. II: 2 tillägger smågöss)\ i tilltal
även gössa (Noreen Ark. VI, 318), vilket som »ett slags vokativ»
även anföres från värmländska Bergslagsmålet av Kallstenius Sv.
1 Jfr V, 22 not: "gosse kallas icke på landsbygden allmogens egna barn’1.
■ Jfr Cederschiöld KvinnosprÄk s. 22 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
