Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Literaturöfversikt - Annerstedt, C.: Rydberg, O. S.: Sveriges traktater med främmande makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURÖF VERSI KT.
Historien om Sveriges beröring med sin östra granne inträder genom
utgifvarens verk i ett aldeles nytt skede, i det vår kännedom i denna fråga
både mångdubblas och stillles på en säker grund. Det är ock här vi möta,
hvad som väl kan kallas glanspunkten i utgifvarens många djupgående under
sökningar, nämligen den uttömmande redogörelsen för den så mycket omtvi
stade freden mellan konung Magnus Eriksson och storfursten Juris i Nowgo
rod, som slöts år 1323 i Orechovetz. Undersökningen sprider ett nytt ljus
öfver våra gränstvister i öster, och detta långt in på 16:de seklet. Det in
vecklade och dunkla i denna fredstraktat med dess många redaktioner har
länge gjort forskarne hufvudbry och åstadkommit misstag af alla slag. Den
som först skingrade något af mörkret var B. E. Hildebrand, som uppvisade,
att tvänne afgjordt olika redaktioner af freden förelåge. I den ena såg han
den äkta traktaten af 1323, i den andra trodde han sig möjligen hafva funnit
en förändring af den urkund, som innehållit freden mellan Sverige och Ryss
land af år 1339. Herr Rydberg har nu lyckats fullständigt utreda frågan på
ett sätt, som icke lemnar något öfrigt att önska. Han bevisar, att den andra
redaktionen icke hvilar på någon fredsurkund från 1339, utan är en å svensk
sida i 16:de århundradet (säkerligen af Jakob Teit) verkställd förfalskning,
hvars ändamål varit att anskaffa en rättsgrund för den utvidgning öfver 1323
års gräns, som uppstått genom svenskarnes kolonisation af ödemarker, kring
den gamla gränsen. Formedelst en klumpig öfversättning till ryska har man
sökt att ytterligare stärka det förfalskade dokumentets anseende. Första gån
gen det trädde i dagen var år 1559, då Gustaf I, själf i god tro, pä detsam
ma stödde sina fordringar, och senare tiders forskare hafva länge utan miss
tanke deraf gjort bruk. Hela saken är nu slutbehandlad, och dokumentet har
gått att öka den talrika samling af förfalskade rättsurkunder, som den histo
riska kritiken skonslöst undansopat. Det är oss omöjligt att redogöra för alla
de intressanta upplysningar, som utgifvaren vid denna frågas behandling fram
dragit: läsaren gör bäst i att vända sig till arbetet själft. Särskilt vilja vi
dock nämna den grundliga utredningen af den olika tolkning, som gifvits ät
uttrycket »Kainu haf» i traktaten, och den på goda skäl sig stödjande bevis
ningen, att härmed år 1323 förstods Ishafvet och icke Bottniska viken.
Att gent emot utgifvarens här nedlagda kolossala arbete komma med en i
hastigheten utkastad anmärkning kan se nästan småaktigt ut. Men en enkel fråga
kunna vi icke tillbakahålla. Utgifvaren bevisar nämligen först på ett nästan
bindande sätt, att den gamla svenska text, som ryssarne vid 1537 års fredsmöte
aflemnade, icke varit en vid tillfället gjord öfversättning af 1323 års traktat,
utan troligen en kopia af den svenska redaktion, som vid 1323 års fred på
de svenska ombudens fordran intogs i det traktatexemplar, som var för Now
gorod bestämdt. Men pä samma gång säger han, att »intet motbref från
svensk sida utgafs, icke heller kom någon ratifikation från svenska regeringens
sida i fråga.» Strida nu icke de anförda orden mot det föregående? Och har
väl en fred kunnat afslutas utan motbref från svensk sida? Utgifvaren har ej
häller, såvidt vi kunnat se, anfört några bevis för att sådana bref icke existerat.
Många andra punkter i vår historia hafva fått en ny belysning. Rättel
sen af dateringen i n. 117 (k. Valdemars bref) från 1277 till 1267 har un
danröjt en hittils mycket kinkig stötesten. Det fullständiga återgifvandet af
hertigarnes hyllningsbref år 1305 har riktat vår historia med den intressanta
upptäckten, att Birger aftvungit dem en förbindelse ej blott att erkänna hans
äldsta son prins Magnus som laglig tronföljare, utan äfven att utsträcka den
till Birgers öfriga manliga afkomlingar. Genom de bref, som tryckas under
n. 208 bevisas, att Matts Ketilmundsons dödsdag faller mellan d. 8 och 31
Maj 1326. Utgifvarens samling fullständigas genom en nyligen i Revals råd-
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
