Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Literaturöfversikt - Nyblom, Carl Rupert: Nordisk Skönliteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURÖEVEKSIKT.
uppfriskande syn än att se ett snille, som utvecklar sig till allt högre och
högre klarhet. ”Hatten af for den mand!” ville vi utropa med konsul Ber
nick i styckets sista scen. För öfrigt är detta stycke ett sådant, som man
lefver sig in i, och som, när det en gång gripit fantasien, håller henne fast i
en oupplöslig omfamning. Det torde ha gått flere än en så, som det gått
anmälaren, att han vid läsningen däraf fann det vara ett ypperligt teaterstycke
med många förtjänster, men äfven med många öfverdrifter och rent af stö
tande punkter, hvarjämte den rättframma dialogen stundom föreföll nästan
prosaisk. Vid en förnyad läsning sprungo sedan hufvudsakligen de goda si
dorna i ögonen och en likhet i repliker och psykologisk skarpblick med ingen
mer eller mindre än William Shakspeare framstod, som lät ana afgrunder af
menniskokännedom och dramatisk kraft i afslöjandet af hjertats djupaste hem
ligheter. Ofvanpå allt detta kom sedan utförandet och bortsopade med sin
illusoriska bländförmåga alla kvarstående tvifvel: orimligheterna blefvo sanno
lika, det ur verkligheten gripna vardt slående, det upphöjda öfverväldigande,
och det är först, när man sansat sig efter det ovanligt uppfriskande åskådan
det af ett äkta mästerverk, som en och annan dimbild af tvifvel ännu stiger
upp för tanken, medan man dock alltid håller kvar det medvetandet, att man
i ”Samfundets Stötter” sett icke allenast ett af nutidens yppersta stycken, utan
i allmänhet ett verk, som kan sättas vid sidan af de bättre någon tid frarabragt.
Också ligger dess kraft att verka just i den rätta punkten: det är näm
ligen såsom allt äkta drama en verklig tidsbild, som för att ännu en
gång använda de tusen gånger upprepade, gyllene orden af Hamlet vill
”hålla fram en spegel för naturen, visa dygden dess egna anletsdrag, lasten
dess egen afbild, och det nu lefvande slägtet, som är samtidens kropp, ett
troget aftryck af dess gestalt”. Men det är därjemte också framstäldt i en
mönstergill dramatisk form, som förkastar hvarje monolog, hvarje a parte så
som onödiga hjälpmedel i den poetiska verkstaden, och som aldrig tillåter
teatern stå tom, utan med mästarhand flätar scen i scen och fyller ramen, så
att intet tomrum uppstår, medan dock hvarje detalj är nödvändig såsom or
ganisk del af det hela. Föreföll Ibsens drama mindre tillfredsställande vid
läsning, så har det denna egenskap gemensam med mänga af den dramatiska
konstens yppersta produkter. Den äkta dramatikern utför nämligen icke sina
bilder, utan han tecknar dem och skizzerar endast färgen. Utförandet af denna
lemnar han visligen åt den sceniske konstnären, och därför är äfven en sant
dramatisk dialog sådan, att hvad den ger är godt, men den ger äfven längtan
efter något mera, och detta mera det är just den lefvande bild i kött och
blod, med aktion och minspel, som är skådespelarens tillägg till bilden. Men
fantasien hos en läsare, stundom äfven hos författaren själf, har mycket svårt
att fullt lefvande göra denna öfversättning af det tryckta ordet till illusorisk
bild för ögat, och därför skall den äkta dramatiska skapelsen spelas och
åskådas, om den skall göra sin tillbörliga verkan. Den bastardart, som man
kallar läsdraraa, bevisar sig just därigenom vara odramatisk, att detta slags
drama hvarken behöfver eller ens han spelas på någon scen.
Såsom tidsbild tillhör ”Samfundets Stötter” den art af dramatik, som
man brukar kalla borgerligt drama. Det borgerliga dramat har anmälaren
sagt på annat ställe, och han tillåter sig här upprepa dessa ord - har gamla
anor inom literaturen. Redan på Shakspeares tid funnos stycken af denna
art så förträffliga, att de länge tillskrifvits den store skalden själf, och man
behöfver blott påminna om Diderot och Beaumarchais, Lessing, Göthe och Schiller,
för att veta, att den länge varit en makt inom diktens verld. Särskildt synes
den ha blifvit det i våra dagar, och dess uppgift tyckes vara att mer än nå
got annat slag af dramatisk diktning motsvara vår tids behof. Och det kan
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
