Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Literaturöfversikt - Nyblom, Carl Rupert: Nordisk Skönliteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
icke nekas, att det borgerliga dramat särskildt är egnadt att fylla ett sådant
tidsbehof, om inan i allmänhet måste raedgifva, att framför allt dramatiken
har en uppgift att jemte idealets framställande äfven castigare mores, dock
naturligtvis utan direkt uttalande af en prosaisk tendens. Men detta är en
uppgift, som icke kan förnekas. Ty om konsten i allmänhet ej blott är till
för sin egen skull, utan är ett medel, äfven den, sorn menskligheten fått till
sin egen förädling och lyftning, så gäller detta i högsta grad om den drama
tiska konsten. Och ingen är i sin verkan så mäktig och omfattande som den,
ty Törst och främst vänder hon sig med sin framställning till alla, hög oeh
låg, bildad och obildad, och visar dem en direkt afteckning af lifvet själft i
all dess mångfald och rörlighet; vidare begagnar hon som medel härtill det
ädlaste och oraedelbaraste material, nämligen den lefvande menniskan själf.
Intet under därför, att hennes verkan är oberäknelig, och att det för ett folk
ligger stor makt uppä, att dess dramatiska konst omhuldas och värderas.
Men allra kraftigast verkar utan tvifvel denna konst, när hon, efter Shakspeares
nyss anförda ord, låter samtiden se sig själf i spegeln, då hon ur åskådarnes
egen krets drager fram typer och sammanställer dem inom skådespelets kon
centrerande och idealiserande ram och visar, huru ur gifna förutsättningar en
oundviklig följd framgår, med ett ord, ger en sammandragen bild af någon
sida af samtidens eget lif. En förutsättning för bildens verkan och för in
tryckets varaktighet är naturligtvis, att den framstälda uppgiften icke behand
las af klåparehänder, utan att ett säkert öga uppfattat och en säker hand
återger den, samt framför allt att öga och hand varit ledda af den skapare
kraft, som tillhör den sanne skalden, så att inan ej blott får en fotografisk
bild af lifvet i en viss punkt af dess utveckling, utan en konstnärlig tafla,
som från sin särskilda betydelse för ett visst folk eller en viss tid höjer sig
till en stor och allmängiltig lifsbild.
Efter denna bestämning af hvad betydelse dramat och särskildt det bor
gerliga dramat har, tvekar anmälaren icke att kalla Ibsens sista dramatiska
dikt, ”Samfundets Stötter”, ett mästerverk af hög ordning. Att här fram
ställa nägot sammandrag af handlingen, kan icke komma i fråga, då den torde
vara fullt känd af alla tidskriftens läsare. Men att den är efter de strängaste
dramatiska lagar ypperligt sammanfogad, har redan blifvit antydt, och vid
åskådandet på scenen blir detta ännu klarare, när man ser hela dess bygnad
med full följdriktighet utveckla sig lefvande inför sina ögon och rnan nästan
andlös följer utvecklingen, äfven sedan man fullständigt känner dess innehåll.
Äfven öfverdrifterna förefalla dervid icke onaturliga. Ibsen har här lärt sig
konsten af Shakspeare och de bästa moderna franska dramaturgerna. Ett
drama, som skall vara en strängt koncentrerad bild af en mensklig utveckling,
måste med nödvändighet, om den skall verka fullt och tillräckligt spännande,
hvari den dramatiska diktkonstens kärnpunkt ligger, i sitt förknippande af
händelser och förhållanden ega ett element af ovanligt, ytterligt, på gränsen
af det öfverdrifna liggande; men måste man äfven stundom göra ett salto
mortale för att komma in i handlingen, så skall den sedan utveckla sig i den
strängaste följdriktighet med uteslutande af allt, som är tillfälligt och ovä
sentligt. Och har skalden förmåga af denna draraatiskt-logiska konseqvens
i handlingens genomförande, så ger han just hvad den dramatiska konsten
eftersträfvar en illusion, som griper så, att åskådaren glömmer scen och
spel samt tror sig stå inför lifvet själft, och då glömmer han äfven allt så
dant, som för ett nyktert förstånd kan taga sig ut som öfverdrift eller rent
af orimlighet. I detta hänseende, såsom orubblig dramatisk logiker, är Ibsen
en mästare, och det är blott ett par gånger, som ett svagt tvifvel om den
dramatiska rimligheten i handlingen uppstår, nämligen först i afseende på Jo-
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
