Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Åkerman, Richard: Om den svenska järnhandteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN SVENSKA JÄRNHANDTERINGEN.
Blifvc härmed huru det kan, så är man emellertid för de svenska
järnmalmernas tillgodogörande ännu inskränkt till de brännmaterialier,
som kunna erhållas från landets skogar och torfmossar, samt till de
stenkol som från utlandet importeras för det framstälda järnets vidare
bearbetande. Redan häraf följer att Sveriges järntillverkuing icke kan
vara särdeles betydlig, ty icke häller något annat land, som saknar
tillgång på fossilt bränsle, kan uppvisa en efter nutidens förhållanden
stor järnproduktion; men till de därför redan anförda skälen äro i
själfva verket äfven några andra ganska beaktansvärda omständigheter
att tillägga. Järnmalmsfyndigheterna äro nämligen, såsom vi redan
visat, ingalunda jämnt fördelade öfver hela landet, utan det skogrika
Norrland är t. ex., om man undantager den sydligaste delen af Geflc
borgs län samt malmlagren vid Gellivare och några andra ställen i
landets allra nordligaste del, så vidt man hittills vet, i saknad af några
betydliga välartade järnmalmtillgångar, och detsamma gäller äfven i
mer eller mindre grad om många andra af landets skogstrakter.
År det vidare en obestridlig sanning, att en stor järntillverkning
icke ens i ett på fossilt bränsle rikt land är möjlig utan ändamåls
enliga och billiga kommunikationer, så måste detta i en ännu bögre
grad vara händelsen, då det för malmernas tillgodogörande nödvändiga
bränslet skall sammanföras från så stora vidder, som nödigt är, då det
uteslutande utgöres af skogsprodukter. Men om det också i allmänhet
är en ganska enkel sak att medelst järnvägar sammanbinda mäktiga
stenkolsfält med någorlunda närbelägna eller åtminstone ej alt för
afiägsna malmfyndigheter, så faller det sig likväl icke så lätt att med
järnvägar så öfverkorsa vidsträckta skogstrakter, som ligga långt ifrån
grufvorna, att de förras produkter kunna sammanföras med de senares,
och i synnerhet måste detta vara förenadt med svårigheter i ett så
glest bebygdt land som Sverige. I hela detta land med en areal af
3,876 kv.mil, hvaraf dock 316 kv.mil intagas af vatten, fuunos vid
1876 års slut icke mer än 4,429,713 innevånare, af hvilka den ojäm
förligt största delen bodde i landets sydligaste hälft, ty ora Gefleborgs
län frånräknas, så hade den öfriga delen af Norrland på en yta af
2,077 kv.mil vid sagda tid ej mer än 416,013 innevånare. Det bör
därför också svårligen kunna förvåna någon, om man i Sverige länge
hyst fruktan för att järnvägar där icke skulle kunna bära sig. Erfa
renheten har emellertid dess bättre visat att denna farhåga varit öf
verdrifven, och högst betydliga järnvägsanläggningar hafva i följd
däraf under de sista åren blifvit utförda, hvarjämte andra sådana äro
under arbete.
Så steg redan vid slutet af 1877 längden af för trafik öppnade
järnvägar till 462,:; sv. mil, och dessutom äro några tiotal mil så nära
färdiga, att de redan under detta år komma att öppnas för trafik.
Den sammanlagda summan af ännu icke öppnade, men under arbete
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
