Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Åkerman, Richard: Om den svenska järnhandteringen - Järnmalmerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN SVENSKA JÄRNHANDTERINGEN.
Sverige förefinnes, nemligen ”sjö- och myrmalmer”, hvilka dock nästan
endast tillgodogöras inom provinsen Småland. Af del uppfordrad
bärgmalmerna utgöras ungefär 3/4 af svartmalm och J/4 af blodsten.
Våra bärgmalmer eller magnetiska järnmalmer och järnglanser
tillhöra urformationen och förekomma med något enda undantag så
som Tabärg i Småland, som är af eruptivt ursprung, såsom lager eller
lagerstockar, samt hafva i följd däraf samma strykning och stupning
som de omgifvandc bärgarterna. I allmänhet äro lagren mycket upp
resta och ofta skarpt veckade, hvarför ock stupningen, ehuru mycket
olika, vanligen mera närmar sig till vertikal- än till horisontalplanet.
Många järnmalmsfyndigheter hafva icke någon betydlig utsträckning
i fält, utan kila snart ut, men om man följer bärgartens strykning, så
återfinnes vanligen förr eller senare en ny malmlins, och på detta sätt
kan samma, stundom utkilade malmlagcr någon gång följas under mils
långa sträckor, sålunda bildande hvad man kallar ”malmstreck”. An
dra järnmalmsfyndigheter kunna däremot i ett sammanhang, men med
mer eller mindre växlande bredd, hafva en längdutsträckning i fält af
flere tusen fot. Utom att malmlagren på ofvan nämnda sätt utkila,
kunna de också vara tvärt afskurna och mer eller mindre förkastade
af öfverkorsande s. k. skölar utaf kloritskiffer, felsit, trapp eller granit.
Järumalmslagrcns bredd är mycket olika, i det att den kan växla
från den obetydligaste tjocklek ända till 100 å 150 fot. Inom hvarje
gruffält finnas dessutom vanligen flera parallellager, hvilka från hvar
andra äro skilda af mer eller mindre ofyndigt bärg. Malmlagren öf
vertväras ofta af gångar, bestående af diorit, diabas eller granit, men
äfven af yngre skölar, som bestå af kalkspat eller kvarts.
De svenska malmernas järnhalt varierar emellan 30 och 70 proc.,
men ligger oftast mellan 45 och 50 proc. Som kalkförande malmer
äro vida sällsyntare än de kvartsiga, så blifva emellertid stundom i
kalk förekommande malmer använda, fastän deras järnhalt kan vara
så ringa som 20 proc. och till och med därunder; men sådana malmer
uppsättas naturligtvis icke ensamma på masugnen, utan i blandning
med kvartsiga, rikare malmer.
De hålla i allmänhet mycket litet fosfor, och bland de fosfor
friaste kunna nämnas Danuemora med 0,002 till 0,003 proc. fosfor och
Persbärg med lika litet till något mera fosfor. Vanligtvis ligger fos
forhalten emellan 0,005 och o,or> proc.; men äfven i Sverige finnas
dock bärgmalmer med så betydliga fosforhalter som några tiondedels
proc., och detta är bland annat händelsen med somliga af de mest
järnrika malmerna i Grangärdes socken och trakterna däromkring,
samt med några af de synnerligen järnrika malmerna högst upp i
Norrbotten, såsom Kirunavara och vissa af Gellivare-malmcrna. Någon
gång har t. o. m. mer än 2 proc. fosfor påträffats; men sådana bärg-
Nordisk Tidskrift. 1878. 22
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
