Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Åkerman, Richard: Om den svenska järnhandteringen - Järnmalmerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
Hvad metoden för grufbrytningen beträffar, så verkställes den i
allmänhet medelst ort-, pall- och sänkningsarbete. Sedan man nämli
gen med ett schakt nedkommit genom vanligen för handen varande
lösa jordlager och vidare nedträngt så djupt i själfva malmlagret, att
den genomgångna delen af den fasta klyften anses kunna bilda ett
säkert tak, så anläggas fältorter i strykningens riktning. Under det
hufvudsänkningen eller det från början öppnade schaktet alt jämt
fortsättes mot djupet, uttages sedan malmen under fortsatt ortdrifning
förmedelst pallstross, på samma gång som nödiga band eller pelare
kvarlemnas för uppbärande af grufvahs väggar.
De utbrutna rummen i grufvan lemnas således i allmänhet öppna
eller ofylda, och endast i några af de järngrufvor, hvilkas väggar till
följd af sprickor och lossnor icke kunna uppehållas genom afsatta
band eller pelare, utan i hvilka vid nyss nämnda metods användning
dyrbara och grufarbetets jämna bedrifvande hindrande förtimringar i
stället måste begagnas, har man på senare år börjat igensätta de ut
brutna rummen med ofyndigt bärg och uttager då malmen medelst
takbrytning.
Sist .nämnda metod torde i följd af bärgets fasthet och styrka
vid flertalet af de svenska järngrufvorna vara obehöflig, men sannolikt
är dock att den framdeles oftare kommer att användas än hittills, ty
mången grufva har vid det andra förfaringssättet med tiden blifvit
osäker. En omständighet, som vid flera gruffält försvårar igensätt
ningsmetodens användande, är emellertid den att man icke får så
mycket ofyndigt bärg, att det räcker till för igensättningen, då därtill
erfordras nära nog hälften af hela den lösbrutna bärgmassan.
För malmens horisontala framförande till uppfordringsschakten
har man förut mest begagnat skottkärror och vid kortare afstånd nå
gon gång bårar, men på senare tider hafva också järnvägar med 2—3
fots spårvidd härtill alt mera blifvit använda. Vanligen eger omlast
ning rum vid schakten, ty endast när uppfordringen verkställes med
tunna, och järnväg samtidigt användes för utfraktcn från arbetsrummen
till schaktet, såsom vid takbrytning är vanligt, kommer malmen utan
omlastning upp i dagen. Däremot linnes icke vid en enda svensk
järnmalmsgrufva något sådant för liere vagnar på en gång afsedt lyft
bord, som vid större grufvor i utlandet äro så vanliga och för en stor
malmuppfordring så nödiga. Orsaken härtill är i första hand att söka
uti själfva brytningssättet, med hvilket sällan så mycket malm kan på
samma nivå sammanföras, som för ett sådant uppfordringssätt är be
höfligf, men äfven i svårigheten att vid vattenkrafts användande få
densamma så samlad, som för lyftbordsanordningen är nödigt. Att
åter med ångkraft ersätta vattenkraften faller sig på månget ställe väl
dyrt i följd af bristen på billigt bränsle. Vid gruffält, där malmerna
ligga hvarandra så nära, att ett och samma uppfordringsschakt kan
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
