Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Åkerman, Richard: Om den svenska järnhandteringen - Smidesjärns- och Ståltillverkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM UEN SVENSKA JÄRNHANDTE RINGEN.
Vid detta smide är afbränningen något mindre än vid det med väll
ning i särskild vällugn förenade Lancashire-smidet; men i stället för
minskas själfva tillverkniugsbeloppet vid Franche-Comté-smide så be
tydligt, att detsamma inskränker sig till 90 a 100 ctr stångjärn för
härd i veckan. Värst är emellertid att kolåtgången är så betydlig, ty den
belöper sig till ungefär 2 V 2, men stundom äfven 3 tunnor träkol och
därutöfver för centner stångjärn, under det att vid .Lancashirc
smide och valsuing icke stort mer än hälften af denna kolkvautitet
behöfver åtgå, och denna omständighet gör, att Franche-Comté-smide
här i landet, sannolikt kommer att alt mindre användas i samma mån,
som träkolen genom förbättrade kommunikationer äfven i aflägsna
trakter blifva mera värderika än tillförene.
Inom Dauncmora distrikt användes fortfarande det af ålder där
begagnade Wallonsmidet, vid hvilket i allmänhet tvenne härdar arbeta
till samman på så sätt, att det i den ena framstälda smältjärnet välles
i den andra, för att med hammare slutligen uträckas. För dylikt
härdpar tillverkas 200 till 275, ja någon gång mer än 300 ctr stång
järn i veckan med en kolåtgång af 5 till 6 tunnor, men undantagsvis
också mindre än 4 tunnor för centner.
På enstaka ställen användas slutligen äfven andra härdfärsknings
metoder, men de ofvan nämnda äro dock de enda, som för Sverige
numera äro af någon egentlig vigt. Af dessa leranar Laucashire-srnidet
det mjukaste, jämnaste och tätaste järnet, hvilket förhållande åter
hufvudsakligen beror på den kontroll, som en rätt skött vällugn ut
öfvar på sraältarsmcderna. När vällningen sker i härd, så är det näm
ligen mycket lättare för smeden att af ett ojämnt smältjärn uträcka
en till sitt yttre felfri stång, än när vällugn begagnas, ty i den sist
nämnda blifva smältstyckenas olika delar utsatta för en mera likartad
upphettning. Då vidare jämnhet och täthet äro hufvudfordringar på
ett godt manufakturämnesjärn, så är det naturligt, att Laucashire
srnidet måste vara den för sådant järns framställande lämpligaste härd
färskningsmetoden.
Wallonjärnet kan däremot sägas vara utmärkt för sin ojämnhet
eller blandning af mjukt och hårdt till stålartadt järn; men detsamma
användes uteslutande såsom ämnésjärn för stålberedning, och ojämn
heten är då temligen oskadlig, i det att värdet egentligen bestämmes
af järnets ”body”, hvilken åter beror på de till dess framställande an
vända malmernas beskaffenhet. I själfva verket ser det till och med
ut, som om Walloujärnets ojämnhet skulle vara en i de engelska stål
tillverkarnes ögon prisvärd egenskap, ty de motarbeta ifrågavarande
smidesmetods förändring. Skall åter något verkligt skäl härtill före
finnas, så måste det bestå däri, att de hårda stålkörtlarne något för
korta den för dylikt järns stålbränning erforderliga tiden.
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
