Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Literaturöfversikt - Burman, E. O.: Sahlin, C. Y.: Kants, Schleiermachers och Boströms etiska grundtankar. Edfeldt, H.: Om begreppet sedlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
personer. Men denna tendens kan han ej fullfölja, när förnuftet får sitt in
nehåll från något yttre och således såsom rent förnuft är overkligt. Alt per
sonligt lif, som i erfarenheten är gifvet, är en enhet af förnuft och natur.
Det absoluta kan icke af förståndet fattas och således icke bestämmas såsom
person. Sedlighetens grund är således en faktisk förening af tvenne motsatta,
i följd hvaraf någon skilnad mellan bättre och sämre former af mänskligt lif
och någon annan fortgång från en till en annan, än den rent naturliga, blifva
omöjliga. Däremot höjer sig Schleiermacher i uppfattningen af det sedliga
lifvets innehåll öfver Kant, i det han fattar detta såsom både individuelt lif
och samlif med andra människor. Det högsta goda är således verkligt endast så
som gemensamt för hela slägtet. Kant har fordrat den sedliga viljans prak
tiska själfständighet och Schleiermacher hennes fullständiga bestämdhet, men
hos bägge uppoffras den ena sidan för den andra, i följd af de för bägge ge
mensamma förutsättningarna att form och innehåll ursprungligen äro motsatta.
De idealistiska grundtankarne hos Kant har Boström utfört till en full
ständig verldsförklaring och befriat förnuftet frän den relativitet, som omöj
liggjorde uppfattningen af personligheten såsom absolut. Enligt Boström är
alt varande förnummet; alt förnummet är förnimmelse och hvarje förnimmelse
är en bestämning hos ett medvetande. Alt varande är således form af med
vetande. Detta kan således ej stå i förhållande till något yttre, ej häller till något
inre eller vara grad af något annat, ty såsom själfmedvetande är det själfständigt.
Att lif eller medvetande är själfmedvetande, visas däraf att deras grader mätas efter
graden af själfmedvetenhet, men måttet är sakens eget väsen. Vidare är själf
medvetenhet såsom begrepp förutsättningslöst eller själfklart, hvaraf följer att
det icke hänvisar på något annat, utan är substans. Såsom ofullkomlig har
människans verld sin grund i hennes ofullkomliga medvetande och är således
fenomen af ett fullkomligt medvetandes fullkomligt förnumna verld. Det ab
soluta är det fullkomliga, själfständiga och systematiska medvetandet. Såsom
fullkomligt utesluter det från sig all potentialitet och all rörelse. Dess inne
håll måste vara individuela begrepp om en förnuftig eller personlig verklighet.
Dessa begrepp måste såsom momenter i det hela vara med detta likartade och
således själfva vara subjekter. Det gifves således intet annat verkligt än per
soner och deras bestämningar, som själfva i sin grund äro personer. Såsom
ideer i det gudomliga vetandets system ingå de alla i och bestämma hvar
audra. Fattad i för sig, såsom subjekt, är hvarje bestämning hos det abso
luta ofullkomlig och har inom sig motsatsen mellan klarare och dunklare för
nimmanden, mellan väsen och fenomen, hvilken idealt fattad är motsatsen
mellan sinlighet och förnuft. Verksamheten, som utgör den allmänna formen
för människans lif, är en utveckling af hennes förnuftiga innehåll och faller
inom henne själf. Hvarje moment af hennes lif faller såsom enhet af väsen
och fenomen till någon del inom utvecklingen. Därigenom blifva rum och
tid de allmänna formerna för menniskans verld. Liksom fenoraenverlden i
människan har grunden till sin form, i Gud åter sin yttersta grund, så har
människan inom sin verld den närmaste, men i Gud den yttersta grunden för
sin utveckling. Lagen och ändamålet för människans utveckling äro både
individuella och absoluta. De äro nämligen bestämda genom hennes idé i
Gud och utgöra den form af sinligt-förnuftigt lif, som utgör hennes individu
alitet. Människan stiftar således sin egen lag såsom medlem i ett personligt
helt, där hennes bestämdhet af alla andra personer ej utgör något för hen
nes förnuft yttre. Det yttre är relativt, eller enhet af förnuft och natur och
sålunda i någon mon osjälfständigt och bestämbart. Det bestämmande är
människan såsom det väsen, för hvilket det yttre är fenomen. Därigenom
bildas det yttre till alt större motsvarighet mot det inre. Författaren fram-
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
