Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5 - Literaturöfversikt - Hildebrand, Hans: Grundtvig, F. L.: Lösningsstenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOKDISK TIDSKRIFT.
och i liknande fall kunna hafva rätt stor betydelse. Schamir-sägnen tillhör
mera Asien än Europa.
Sprängroten (Springwurzel) omtalas i Indiens, Hellas’ och Roms literatur
och förekommer åtminstone sedan 1200-talet i den europeiska literaturen;
sägnen om den berättas ännu eller har åtminstone för icke längesedan be
rättats, efter de citat hr G. meddelar, i Oldenburg, Böhmen, Tyroleu, Schwa
ben, Normandie och på Island. Plinius berättar, att om man med en trä
plugg tillsluter öppningen till hackspettens bo, skaffar sig fogelu en ört, som
är så kraftig, att pluggen, vidrörd med den, genast flyger ut. Enligt senare
former af sägnen, förekommande redan hos Albertus Magnus, vill fogelu, sedan
örten uträttat sitt värf, förstöra den, och ora man under trädet utbreder ett
rödt kläde, tror fogelu sig se en lågande eld och nedsläpper örten, som då
hastigt uppfångas och i en människas hand öppnar alla lås och banar väg
till dolda skatter. Alla sägner af denna grupp tala icke om hackspetten, utan
nämnas äfven härfogeln, svalan och sädesärlan. Folket och ibland äfven lärde
under förgångna tider veta att uppgifva den med sprängkraft begåfvade örtens
namn, man har talat om Pæonia officinalis, om ormbunkar, t. ex. Botrychium
lunaria, en Euphorbia, Paris qvadrifolia o. s v. Under denna rubrik anför
hr G. sägnerna om nötskrikan, som bereder sig tillträde till sitt stängda bo
medelst en sten, som i en människas hand bringar skatter i dagen, samt om
svalan, som i samma syfte skaffar en sten, som äfven häfver blindhet. Det finnes
visserligen i dessa två sägner drag, sora äro gemensamma med sprängörtshisto
rierna, men jag föreställer mig att man hade kunnat finna en bättre anordning.
Hr G. urskiljer tvänne korpstenar. Den ena har han icke funnit om
nämnd tidigare än i en bok tryckt år 1726, hvilket dock torde bero pä till
fälliga omständigheter, emedan hithörande sägner ännu berättas vida, i Tysk
land, Danmark, Sverige och på Island. I ett tryckt arbete frän förra århun
dradet finnes följande föreskrift. Tag en korpunge, döda honom och. häng
honom vid bot i ett träd. Då flyger den gamla korpen bort, hemtar osynlig
hetsstenen och stoppar den i näbben på ungen, som dä blir osynlig. I stället
för korpen omtalas i hit hörande sägner kråkan, siskan, örnen och (redan på
1500-talet) svalan.
Aetiten eller örnstenen är underbarare än alla de hittills omtalade. Han
anses hafvande d. v. s. han är ihålig och omsluter en mindre sten och före
kommer såväl af manligt som kvinligt kön. Långt bort i östern finnes aetiten,
men bringas därifrån till Europa af örnen, som för att lyckligt föda sina ungar
lägger stenen bland äggen i bot. Buren af en hafvande kvinna vid vänstra
sidan skyddar aetiten mot barnets förtidiga födsel, men när den rätta födsel
stunden nalkas lägges stenen på kvinnans höft och födslovåndan blir därigenom
lättare, men ora man icke i tid tager bort stenen, drages hela Jifmodern ut
ur kvinnan. Sägnen ora denna sten, som omtalas i den helleniska och romer
ska literaturen, var under medeltiden ganska utbredd och stenen omtalas i Hen
rik Harpesträngs stenbok (omkr. år 1300). Han är, heter det där, röd, båres
af örnen från Persien, är nyttig för barnaföderskor på det de icke må föda
för tidigt eller med stora plågor. Han bör bäras vid vänstra sidan, är nyttig
för vinnande af helsa, godt behag och seger, han skyddar män från skam och
barn från våda. Lägges han i maten för en ovän, kan denne ingenting svälja.
I början af 1600-talet funnos aetiter i flera tyska rådhus för att användas till
barnaföderskors lisa; ett exemplar i rådhuset i Frankfurt an der Oder hade
kostat tio thaler. Ar 1726, då en fransk prinsessa befann sig i välsignadt
tillstånd, sände markisen de Mesnard henne en aetit med begäran att hon till
fostrets och sin egen fromma skulle bära stenen om halsen. En isländsk
prest sände år 1636 till den danske fornforskaren Ole Worm en hon-aetit,
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
