Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5 - Literaturöfversikt - Hildebrand, Hans: Grundtvig, F. L.: Lösningsstenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUKÖFVERSIKT.
med uppgift att han-aétiten hade han ännu aldrig fått se. Denna aétit synes
hafva varit en vestindisk nöt, som af hafsströmmarne blifvit förd till Islands
kust. Gripstenen är tydligen allenast en varietet af örnstenen och behöfver
därför ej här omtalas.
Om den andra korpstenen berättas följande. Om man kokar äggen ur
ett korpbo och sedan lägger dem tillbaka, flyger korpen till en ö i Röda hafvet
och hemtar en sten, genom hvars beröring äggen åter blifva råa. I en män
niskas hand lossar denna sten en fånges bojor och en igenlåst dörr, tager man
stenen i munnen förstår man foglalåt. Denna korpsten omtalas i sägnerna
mindre än den förra. Från Faröarne, där han kallas segersten, har ett exem
plar kommit till det fornnordiska museet i Köpenhamn; det lär vara intet an
nat än en vestindisk nöt. Af de i tillägget omtalade stenarne må här nämnas
svalstenen (chelidonins) och hanestenen (alectorius). Den förra, som ock finnes
af båda könen, tages ur svalans mage. En sort är röd och begagnas, inlagd
i linne och buren under den vänstra armen, mot galenskap och trånsjuka och
gör omtyckt; den andra är svart, bäres i gult ylle och förnyar en människas
verk, förekommer orätt samt hjälper mot feber och tandvärk. Den senare
släcker törst, hjälper dem som fallit i onåd, förvärfvar ny och förnyar redan
vunnen ära, gör en menniska vältalig och omtyckt samt väcker kärlek; om en
kvinna tager denna sten i munnen, kan hon vara viss om mannens kärlek.
Med stor flit har hr G. samlat material rörande dessa undergörande ste
nar; listan å de af honom rådfrågade arbetena fyller ett halfark. Ämnet har
hittills allenast i förbigående behandlats i Norden och man är honom därför
tack skyldig för det värderika bidrag han leranat; att det kan ökas skall jag
strax visa och om det än en gång behandlas skulle jag vilja förorda en an
nan gruppering. Hr Grundtvigs indelning förefaller som en rara lagd på mäng
den af yppigt frodande sägner, visserligen söndrande dem i grupper, men icke
så att hvad som hör samman alltid verkligen kommer samman. Det medgifves
att det är förenadt med stor svårighet att gruppera sägner, hvilka ofta hafva
benägenhet att gå öfver i hvarandra, men det torde vara mindre välbetänkt
att uppställa ett system, i hvilket spräng-örten göres till en varietet af lösen
stenen, såsom redan blifvit antydt redan angående scharair har för öfrigt
uppgifvits, att detta undermedel ibland säges vara en ört —, i hvilket korp
stenen måste omtalas såsom framburen af andra foglar, hvilka lika väl borde
hafva rätt att gifva honom namn, i hvilket osynlighetsstenen behandlas i tillägget,
ehuru den ena i bokens Ijnfvuddel omtalade korpstenen också kan göra osynlig
o. s. v. Det hade, enligt min mening varit bättre att som hufvndrubriker
sätta namnen på de foglar som anskaffa eller i sitt inre göma undermedlet,
men ännu bättre hade det varit att gruppera sägnerna efter de verkningar som
i hvart fall stenen eller örten var mäktig att åstadkomma.
Såsom grundtanke i alla dessa sägner angifver hr G. människoandens
känsla af förnedring och af behof af upprättelse. Något sådant torde ock
ligga uti dem, men jag skulle hällre hafva gifvit en nyansering i uttrycket:
människans medvetande att hon midt i denna verklighetens verid står i be
röring med en öfversinlig, som icke lyder naturens lagar, och hennes begär
att af de senare göra sig oberoende. Men det är icke nog att allenast an
gifva grundtanken och antyda, huru sägnens olika skiftningar förhålla sig till
denna, just i detta senare afseende återstår en grundlig undersökning att
göra. For folkmedvetandet och förr i verlden äfven för den lärda forskningen
voro naturföremålen icke allenast lemmar i verklighetens verld, utan de stodo
i det närmaste förhållande till audeverlden och representerade hvart för sig
dennas krafter och verkningar. Det är nödigt att sätta sig in i detta upp-
Nordisk Tidskrift 1878. 33
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
