Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6 - Literaturöfversikt - —l—: Literärhistoriska skrifter - Scharling, Henrik: Marsk Stig og fru Ingeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L ITEUATURÖFVEKSIKT.
Sverige ega ej mindre än tvänne olika öfversättningar, har bland det myckna,
som hans teologiska studier lemna honom tid och tillfälle att författa, äfven
försökt sig pä dramatiken. Det sista drama, han skrifvit, ”Marsk Stig”, behandlar
för öfrigt ett ämne, som under allra senaste tid icke mindre än tre särskilda
gånger fraraträdt i Danmark i dramatisk bearbetning. Att fälla ett omdöme
därom, torde vara onödigt, då dels författaren själf, dels den danska kritiken
undangjort detta från olika synpunkter. Författaren har nämligen låtit sitt
tragiska drama föregås af en afhandling om dansk skådespelskonst, som vi
rekommendera till svenska läsares uppmärksamhet. Afhandlingen är skrifven
efter en klar och tydlig plan och med ytterst afgjorda samt bestämdt utsagda
åsikter. Författaren börjar med att fördöma sina egna landsmän med Hauch
i spetsen, och äfven Ohlenschläger, såsom fader för det romantiska dramat,
får sina slängar, om äfven den förres skapelser förhålla sig till den senares
”som en udstoppet Löve til en levende”. . Därpå kommer turen till de norska
skalderna, som kallas unga, ehuru dock Ibsen är född 1828 och Björnson
1832. De sakna konstform, äro icke dramatiska och kunna ej teckna karak
tärer, i synnerhet Björnson, hvaremot Ibsen, som är en avtodidakt, fuskar
i teologi och filosofi och därmed skämmer bort sin diktning, så att hela den
nynorska dramatiken icke duger, emedan den är besmittad med sentimentalitet,
osund reflexion och tvifvelsjuka. Sedan författaren sålunda ”rensat luften”,
går han till den positiva delen af sin framställning och ger en dramatisk teori,
med tal om mikrokosm och makrokosm och med citat ur Aristoteles, som om
verlden aldrig hört sådant förr. Vi anteckna blott några egendomliga lärdomar
ur denna teori. Det heter sid. 42 vid tal om dramats förhållande till det yttre
lifvet, att scenen icke skall likna t. ex. en verklig ”Dagligstue” med nutidens
komfort, utan denna skall blott antydas, och det öfriga blir det skaldens sak att
lägga i replikerna och skådespelaren att lägga i åtbörder och miner! Yidare
lära vi å sid. 63, att den dramatiske skalden icke får framställa sin egen
subjektiva åskådning eller sin samtids politiska och sociala idéer, utan just
försvunna tiders idrotter och handlingssätt. Detta strider dock uppenbarligen mot
Haralets bekanta ord om dramatikens uppgift. Slutligen få vi å sid. 65 lära,
att historieskrifningen söker efter förmåga berätta allting, som skett, utan af
seende på, om det finns något inre sammanhang mellan händelserna, alt
naturligtvis i motsats mot skådespelet, hvilket blott väljer sådana handlingar,
som stå i inre förbindelse med hvarandra. Hvar och en inser klart, huru
falskt och sant här äro med hvarandra naivt sammanblandade. Sedan den
positiva läran sålunda blifvit faststäld, skrider författaren till dess tillämpning
på sina egna arbeten, ty ehuru ”Ingen kan være Dommer over sit eget Ar
beide” (sid. 69), tvekar han dock ej att säga ifrån, hvad han tänker. Sitt
första dramatiska verk, ”Johannes Hus” anser han skola blifva af ”stor Virk
ning paa Skuepladsen”, och styckets idée ”er saa aaben og klar, att den kan
forstaaes af Alle, den bærer Handlingen paa alle Punkter”. Ja, stycket bör
till och med kunna intressera alla och genom sitt innehåll få särskild be
tydelse för vår tid, således ha något att göra med nutidens idéer, hvilket
dock nyss icke fick ske. Det andra stycket ”Kong Waldemar og Bisp
Absalon”, som i Danmark mottogs med mycken ovilja efter författarens eget
erkännande, hade till uppgift att emot det romantiska dramats ”svagdrycka”
(sid. 73) sätta dramatisk handling med kortfattad dialog, och författaren fiiiner
äfven själf (sid. 76), ”at der er god Forbindelse tilstede mellem de enkelte
Acter og Scener, at det Hele danner en virkelig dramatisk Organisme”.
Bäst skulle det dock kunna bedömmas vid ett utförande på scenen, förutsatt
att det utfördes väl, ty ”vilde man f. Ex. declaraere det paa Ohlenschlägersk
Viis, da vilde Virkningen blive uundgaaelig komisk”. Det tredje och sista
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
