Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7 - Montelius, Oscar: Schliemanns upptäckter i Mykenæ och deras betydelse för den förhistoriska fornforskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*) Montelius, ”Bohuslänska fornsaker’’, sid. 150, 152.
NoROISK tiDSKRIFT.
Då vi hvarken sett själfva grafvarne eller de i dem funna föremålen,
våga vi emellertid icke bestrida Schliemanns bestämda och flere gånger
upprepade uppgifter om bevis för en ofullständig förbränning i graf
varnc; vi hafva endast velat framhålla det i hög grad osannolika i att
liken skulle hafva blifvit behandlade på ett sådant sätt.
Gladstone, hvilken liksom Schliemann önskar få så stor öfverens
stämmelse som möjligt mellan det i Mykenæ funna och Hom eros’
skildringar, söker i företalet visa, att de i grafvarne på Mykenæs agorå
funna liken blifvit brända på det sätt Homeros heskrifver. Detta
beror emellertid på ett misstag. Homeros omtalar, huru Patroklos
och andra brändes på bål, liksom de döde hos många andra folk både
i äldre och nyare tid, liksom våra förfäder för tusen år sedan och
liksom inderna ännu i våra dagar. Väl är det sant, att förbränningen
då icke var så fullständig, som den kan åstadkommas i de nyligen
för sådant ändamål konstruerade ugnarne; men den har oftast ej
lemnat annan återstod än skärfvor af brända ben och litet aska. I
de af Schliemann upptäckta grafvarne i Mykenæ lågo skeletten där
emot nästan fullständigt bibehållna, och, såvidt man af fyndredogörel
sen kan se, syntes inga spår af eldens verkan på benen.
Ä bottnen af hvarje graf, under liken, var en bädd af kiselstcnar
utbredd, och omedelbart öfver liken träffades, åtminstone i tre grafvar,
först ett lager af hvit lera och därofvanpå ett andra hvarf kiselstcnar.
Schliemann antager, att kiselstenarne blifvit lagde på bottnen af graf
varne för att skaffa luftdrag vid bränningen, hvilket naturligtvis är
orimligt, då intet luftdrag på bottnen af en djup graf kan på sådant
sätt åstadkommas. Det är däremot anmärkningsvärdt, att ett liknande
bruk blifvit iakttaget äfven i vårt land. Vid redogörelsen för några
år 1816 undersökta stenrösen i Bohuslän säger professor Brunius om
den, i ett af dessa rösen funna stenkistan, som visade sig vara en graf
från bronsåldern: ”Hela bottnen, som utgjordes af själfva bärget, var
höljd med rundade stenar, af ett hönsäggs storlek, liggande tätt intill
hvarandra och sannolikt samlade på hafsstranden”. Grafven låg ganska
långt från hafvet. Om några andra nära det nyssnämnda liggande
rösen heter det vidare: ”En del hafva ännu sina rundade stenar på
bottnen, som alltid utgöres af själfva bärget” *). Äfven annorstädes i
Norden äro liknande iakttagelser gjorda.
Antalet af grafvar som Schliemann funnit på agorän är, såsom
nyss nämdes, fem. Vi skola nu i korthet redogöra för det vigtigastc
som i hvar och en af dera anträffades.
Den första grafven var prydd med tre rikt skulpterade grafstenar,
de märkligaste af alla här funna. De stodo ännu upprätt, pä ett af
stånd af föga mer än en fot från hvarandra, bildande en linie från norr
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
