Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM Periodindelningen inom den svenska llteraturhlstorien.
innehåll och form en trogen spegel af en verldsmakt, stadd i själfför
störing och upplösning. Hos bägge följer literaturen, så vidt den är origi
nel, d, v. s. ett sant uttryck för folkens lif, med nödvändighet de olika
sidorna af deras politiska utveckling, och periodindelningen beror äfven
på det offentliga lifvets gång, i ty att hos grekerna den doriska in
vandringen, segern öfver perserna, de peloponnesiska krigen samt Alex
anders herravälde bilda vändpunkterna, hos romarne åter hufvudsakligen
slaget vid Actium.
Den nyare literaturens första land, Italien, erbjuder det egendomliga
skådespelet af ett land, inom hvilket den politiska frihets- och enhets
sträfvan började för sex hundra år sedan för att efter sekel af splittring
och förtryck vakna till lif igen oeh varda verklighet i våra dagar. Där
för äro början och slutet af den italienska literaturens utveckling utan
tvifvel de i allmänt mänskligt hänseende hendigaste och intressantaste.
Hela mellantiden, under hvilken Italien för det mesta låg kufvadt af
inhemska despoter eller främmande förtryckare, har helt naturligt mera
en rent estetisk karakter och följer troget utvecklingen af den sida i
Italiens lif, som under renässansens långa tidehvarf (1400—1600) utgör
dess förnämsta glans, nämligen konsten. Likasom denna, som bekant,
vanligen betraktas under form af en ungrenässans, en högrenässans
och en senrenässans, hvarefter barocken är tecknet på renässans-idealets
förskämning och upplösning, så följer den italienska literaturen samma
utvecklingsgång, alt under försöket att lösa ett bestämdt estetiskt pro
blem, nämligen att framkonstruera en nationel episk dikt, och man känner,
huru denna sträfvan, som med hänförelse upptogs af humanisterna vid
hofvet i Firenze hos Lorenzo il Magnilico, bragtes till utförande i sin
mest originela form af Ariosto och i reliekterad senrenässans-form af
Tasso, ehuru båda genom innehållets beskaffenhet visa, huru föga samman
hang deras dikter egde med det sant nationela. Äfven barocken fick i
Marinis ffoskulösa stil sin literära motsvarighet, men af ett sammanhang
med folkets lif vet literaturen under sexton- och början af sjuttonhundra
talet med ett par undantag föga, ty operan, som då skapades af italienarne,
är väl så olik verklighet och lif, som någonsin hennes föräldrar, Amadis
och ”kysk’ Arnarantha”, riddarromanen och herdedikten, voro det. Men
med slutet af förra århundradet vaknar gryet hos den italiska rasen. Det
är Alfieri, som är tidens man, men det är Italien och dess uppväckande
ur sin långa dödsdvala till lif och enhet, som utgör den genomgående
tanken i hans lif och verksamhet. 1 stilistiskt och estetiskt hänseende hör
han nog till det bortdöende klassiska idealets period, men i hela sin sträfvan
är han en fullt modern man, och han står som en värdig portalvakt till
det nyare Italiens vittra Pantheon, der örnsjälen Leopardi, martyren Silvio
Pellico, den literäre patriarken Manzoni och alla krypares och utländska
förtryckares gissel Giuseppe Giusti utgöra hufvudfigurerna. De äro fylda
af Dantcs ande, dessa den italienska enhetens vittra förkämpar, och deras
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
