Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM PERIODINDELNINGEN INOM DEN SVENSKA LITERATTJK HISTORIEN.
städes inom literaturhistoricn har sin motsvarighet. Under reforma
tionstidehvarfvet gjordes visserligen ett par ansatser, nämligen i psalm
diktning och satir samt möjligen äfven till någon del i drama, till en
tiden motsvarande vitter alstring. Men under det för Tyskland så
olyckliga 1600-talet, då all själfständighet dränktes i tretioåriga krigets
elände, sysselsatte man sig hufvudsakligen med språkliga eller teoretiskt
formela funderingar i de fantastiska ordenssällskap, som i denna sorg
liga tid utgjorde de literära intressenas tillflyktsorter. Redan nu upp
dyker, ehuru i ofullkomlig form, det estetiska problem, som sedan i
två hundra år sysselsatte den tyska literaturen, nämligen den frågan,
om förståndet eller fantasin borde vara herskande princip i skalde
konsten, under det att folkets lif och öden hade föga och endast ryck
vis en plats inom den vittra framställningens idealiserande ram.
Denna estetiska fråga kan man nämligen redan spåra i striden mellan
den första schlesiska skolan under Opitz’ spira å ena sidan, samt å
den andra dels den lohensteinska marinismen inom andra schlesiska
skolan, dels herdemanerets sötsliskighet hos Pegnitzschäfer-ordens skalder
i Niirnberg. Men ännu större vikt och djupare estetisk betydelse fick
detta problem i nästföljande århundrade, då först striden mellan
Leipziger-skolau och de schweitziska konstlärarne under långa år gälde
samma fråga, och därpå ”Sturm und Drang” med dess ohäjdade frihets
sträfvan, i opposition till och med mot Lessings moderata yrkan på
ordning och sans jämte ett rätt begripande af Aristoteles’ regler, förde
saken nära sin spets. Ty fullt till sin spets i yrkaudet af fantasiens
rätt och uteslutande rätt inom poesin fördes problemet först af
den andlige arftagaren till ”Sturm und Drang”, nyromantiken, hvilken
i Tyskland, just på grund af vitterhetens föga sammanhang med det
yttre lifvet, gick till en ytterlighet i supranaturalism och mystiskt
dunkel, som icke blifvit uppnådd på något annat ställe. Men midt
under nyromantikens halfdunkel börjar dock en ny dagning skymta,
och fosterländska ord och toner ljuda såsom väckelserop till ett half
sofvande folk. Det var först Schillers manliga och frihetsmättade
diktning och sedan, efter slaget vid Jena, de fosterländska männens
verk i gärning och ord, som gjorde, att äfven det tyska folket vak
nade ur sin dvala och började fordra att se dikt och konst göra sin
skyldighet såsom speglar af nationens lif i dess sorg och glädje, af
dess både goda och dåliga sidor. Visserligen dämpades dessa ytt
ringar af lif och hänförelse genom reaktionen efter 1815, och ny
romantiken blef på alla håll det passande uttrycket för tidens skumma
lif. Men med grekiska frihetskriget och ännu mera med 1830 års
revolution började friskare vindar blåsa äfven i Tyskland, och om äfven
den längtan efter frihet och verklighet, som karakteriserade denna
nya rörelse öfveralt i Europa, i det Tyskland, som ännu var dröra
marnes laud, tog sig ett altför abstrakt uttryck hos ifrarne inom
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
