Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGOT OM ORD OCH ORDKLASSER.
därför ej annat än lifligt beklaga, att det om vår rättskrifning så högt
förtjänta nordiska rättstafningsmötet i Stockholm 1869, med frångående
af sina för öfrigt fonetiska och rationella principer, i denna punkt lät
förleda sig att gå in på Eydqvists högst otillräckligt motiverade åsikt,
”åtskiluadsprincipen”, hvilken också icke uti det i afseende på bevisuings
konst mönstergilla, allmänt kända arbetet af Hazelius lyckats erhålla
några ytterligare eller bättre grunder.
Det vanliga och enda argumentet mot skrifningen tillhaka o. d.
utgöres af påståendet, att inhemska svenska ord hafva tonvikten på
första stafvelsen, hvadan uttryck, som ej hafva denna betoning, bestå
af flere ord. Men först och främst är detta påstående om svenska ords
betoning långt ifrån riktig, ty det leder därhän, att man måste anse
ehuru, tillika, allena, gunås, välan, emot, emellan, passopp, gåpåare,
krypin, skymundan, tillryggalägga, lekamen, sydväst, marskalk, kallbrand,
riksdaler m. fl. såsom hvartdera bestående af två eller flere ord, hvilket
väl är att betrakta såsom en deduetio in absurdum. Vidare kan man
ej inse, hvarför, om ock denna betoning vore eller varit gällande
för svenska ord*), den skall för alla tider vara beståndande, så att alt, hvad
däremot bryter, icke skall få gälla såsom ett ord. Andtligen gifves
intet skäl, hvarför tonviktens plats skall vara afgörande för lösningen af
ifrågavarande spörsmål. Tvärtom synes det, som om man af det fak
tum, att ett svenskt ord kan hafva tonvikt på hvilken stafvclse som
hälst, ja till och med på två eller flera (jfr t. ex. ungkarl, nordväst,
vargskinnspäls, kallvattenkuranstalt), måste med nödvändighet draga den
slutsats, att tonvikten härvidlag intet kan afgöra.**) Den verkliga
om ock omedvetna orsaken till yrkandet på isärskrifning är, att dess
målsmän i denna fråga stå på den etymologiska rättskrifningsprinci
pens ståndpunkt och, emedan till och baka en gång varit tvänne sär
skilda ord, vilja fortfara att skrifva dem såsom tvänne, långt efter sedan
de sammansmält- till ett. Lärorikt att jämföra är det i viss män pä
en motsatt betoningsprincip beroende försök, som af en del tyskar (t.
ex. Schleicher) gjorts, att införa skrifningen ein selien, an nehmen, aus
rnachen o. d. men väl bezahlen, entsagen, empfehlen o. d., ett försök som
med rätta icke vunnit någon synnerlig efterföljd.
Men af föregående framställning följer vidare, att
1. Egentliga artiklar äro ej ord„ Detta har också svensk gram
matik och rättskrifning erkänt genom skrifningen taket, sonen för äldre
tak it, son in, men t. ex. i engelskan få ännu prefixen a (jfr ordet
one) och the (jfr orden this och ihat) gälla som ord, ehuru skrifningen
*) Att emellertid denna betoning äfven i äldre svenska var långt ifrån genomförd,
påpekas af A. Kock i Tidskr. för Fil. og Pæd., Ny Række 111. s. 247 f.
**) Hvilket också redan påpekats af C. J. Scblyter i företalet till hans 1877 ut
gifna laglexikon. För öfrigt intar Schlyter i denna fråga en vacklande ståndpunkt.
I en del fall gillar han isärskrifningen, i andra fall ogillar han den utan att i någon
dera fallet anföra objektiva grunder för sitt förfaringssätt.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
