Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERA TU RÖFVER-SIKT.
gifver vid handen. Dudo angifver månggifte såsom orsak till denna öfver
befolkning, och hans utsago finner bekräftelse hos Adam af Bremen, som au
gifver som en sed både bland danskar och ännu mera svenskar att hafva
många hustrur. Harald Hårfagers saga bevisar, att samma bruk varit rådande
i Norge, och för isländarne var det i lag medgifvet att hafva två hustrur, eu
i Norge och en på Island. Ryssarne, hvilka som bekant voro svenske eröfrare
i östern, kände under hednatiden ingen gräns för talet af hustrur och frillor,
såsom synes af Nestors berättelse om Vladimir, och ehuru kristendomen an
togs af normannerne redan vid Neustriens eröfring, var det dock länge bruk
ibland dem att jämte den äkta hustrun hafva frillor »efter dansk sed». Då
emellertid statistiken och fysiologin i nyare tid kommit till det resultat, att
månggifte icke i allmänhet främjar folkökning, uppställer förf. den satsen, som
af statistiken hvarken kan bevisas eller vederläggas, att ett folk, som är fysiskt
och andeligen sundt och lefver ett ansträngt lif, kan genom månggifte befordra
folkökning.
Storm vänder sig främst mot utgångspunkten för Steenstrups antagande,
nämligen de danska och norrmanniska sägnerna, hvilka han såsom synes
med rätta i detta afseende frånkänner all historisk kärna och förklarar för
teorier. De danska sägnerna om en utvandring mot öster hafva likasom Guta
sagan uppkommit i senare tid för att förklara det faktura, att man i öster
träffade »dansk»-talande män, d. v. s. svenske utvandrare. Dudo åter synes pä
danskarne hafva tillämpat de lärdes teorier om orsaken till de egentliga folkvan
dringarna, och man eger således icke rätt att i detta fall söka i hans berättelse en
normannisk tradition. Vänder man sig till de utläudska annalernas uppgifter,
finner man, att talet på skepp och fallne stiger mot århundradets slut i stark
progression, så att det vill synas, som befolkningen under århundradets lopp
betydligt förökats, hvilket åter antyder, att om en öfverbefolkning funnits,
denna snarare varit en följd af än en orsak till vikingatågen. Detta är ock
hvad man kunde vänta. Ty vikingatågens ändamål var byte, och då alt flere
och flere egnade sig åt denna nya näringsväg, bör man således finna en till
lämpning af den satsen, att en förökning af näringskällorna för med sig en
förökning af folkmängden. Mot Steenstrups antagande af månggifte såsom en
orsak till Skandinaviens folkökning uppställer Storm tvänne påståenden, det
ena, att månggifte och frilloväsen icke främjar folkökning, det andra, att mång
gifte icke varit bland germanerna utbredt, utan endast förekommit bland förstarne.
Det första är en sats, som icke kan genom några »moderna iaktta
gelser» bevisas, ty man saknar nu mera hvarje experimentalfält, som erbjuder
ett tillräckligt antal jämförelsepunkter med vikingatiden. Det synes däremot
vara tämligen själfklart, att månggifte kan under vissa förhållanden befordra
folkökning, och just dessa förhållanden voro under vikingatiden för handen.
Emedan kriget dä blef för nordboarne en vanlig näringskälla, måste inom kort
förhållandet mellan män och kvinnor blifva synnerligen ojämt, så att man
als icke behöfver antaga, att månggifte pä vissa håll skulle medföra celibat
på andra. Vidare innebar vikingens ytterst .ansträngda sjölif ett absolut hinder
för, att han oaktadt sitt månggifte kunde nedsjunka i liderlighet och
försoffning, och det är därför lika orätt att säga, att ha?is månggifte icke
kunnat befordra folkökning, emedan turkens ej gör det, som om någon ville
påstå, att den härdige kroppsarbetaren icke kan utan olägenhet tära ett glas
öl, emedan den lärde professoren i sin länstol däraf blifver däst och hufvudyr.
Storras andra påstående är ännu mera vågadt, emedan det utan vidare ritar
ett streck öfver enstämmiga och fullt tillförlitliga vitnesbörd om nordbon i
hednatid. Rec. vågar oaktadt Steenstrups varning gå ända tillbaka till Tacitus,
ty om det också icke är gifvet, att hvad som var sed på hans tid äfven måste
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
