Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BLICK PA DEN NUVAKANDE FILOSOFIEN 1 TYSKLAND.
framstående tänkare såsom Lcibnitz och Spinoza, äfven som bos åtskil
liga bland de nyare filosofer, som mer eller mindre anslutit sig till
dem. Under det att det sålunda i filosofien icke är ovanligt, att det
onda betraktas såsom något blott skenbart, får det däremot bos Scho
penhauer och Hartmann en djupare betydelse; härmed är ock vcrlds
problemets lösning satt såsom icke blott teoretisk, utan likaså väl af
praktisk art. Framför Schopenhauer eger Hartmann det företrädet att
hafva insett idéens, tankens betydelse och därmed äfven höjt sig till
en rättvisare uppfattning af llegcls filosofi. Däremot delar han ined
Schopenhauer den bristen, att den absoluta viljan sättes såsom blind
och oförnuftig; följden häraf blifver en olöst och oupplöslig dualism mel
lan viljan och föreställningen. Härigenom blifver det för honom omöj
ligt att höja sig till begreppet af den gudomliga kärleken såsom den
sanna enheten af viljans energi och tankens klarhet. I denna punkt
står han afgjordt under Fechner och Lotze likasom ock den sistnämnde
framför honom eger förtjänsten af större varsamhet i sina antaganden
och sorgfälligt åtskiljande mellan det vetenskapligt insedda och det,
som endast är föremål för tro. A andra sidan saknar Lotzcs filosofi
just härigenom den systematiska afslutning, som finnes hos Hartmann;
flera vigtiga frågor, hvaribland särskildt den om det onda, förklaras
af Lotze för olösliga. Visserligen kan Hartmanns företräde i denna
punkt anses vara temligen problematiskt, då de försök han gör till de
ras lösning icke kunna anses tillfredsställande; men inom filosofien
hafva äfven de misslyckade försöken ett värde genom den väckelse
de gifva åt tanken och genom den indirekta hänvisning de innebära
för forskandet efter sanningen. En sådan hänvisning ligger ock i
Hartmanns filosofi, om man blott därifrån afskiljer den begreppslösa
och orimliga öfvergången från viljans och föreställningens abstrakta
enhet före verldcn (hvilken såsom vi hafva funnit i själfva verket icke
är annat än det toma intet) till deras splittring och strid vid och efter
verldens uppkomst och från denna tillbaka till den förra. I det oänd
liga allväsendct måste dessa momenter vara evigt åtskilda, men likaså
väl evigt förenade, så att själfva motsatsen endast är ett vilkor för
harmonien. Fasthåller man detta, så visar det sig, att den ändliga
tillvarelsen icke är ett absolut ondt, utan fastmer ett integrerande mo
ment i det oändligas egen själfuppeubarelse. Härmed förvandlar sig
den blinda, osaliga och hungriga viljan till den gudomliga allseende
kärleken, som sätter den ändliga tillvaron för att däri uppenbara sig
själf, och som, då detta icke är möjligt utan att dermed äfven sätta
möjligheten af, det onda, underkastar sig själf lidandet för att därigenom
förlossa den fallna verldeu. Detta må vara nog för att visa, att Hart
manns filosofi, i trots af hans polemik mot kristendomen, dock hänvi
sar på denna såsom den högre sanning, hvaraf den själf blott inne
håller ett lösryckt fragment. Genom sin teleologiska verldsåskådning
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
