Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’) Hartmann, Duhring und Lange, s. 177.
NORDISK TIDSKRIFT.
ning från Hartmanns ståndpunkt är illusorisk, inses dock lätt, om man
besinnar, att det omedvetna såsom sådant enligt Hartmann iekc är i
tiden, och att det följaktligen för detsamma icke kan komma i fråga
att den ena gången välja ett och den andra gången ett annat. Med
rätta har därför Yaihiuger anmärkt, att, under förutsättning att åsikten
för öfrigt är riktig, Hartmanns lära om den slutliga förlossningen från
verldseländet blott betecknar illusionens fjerde stadium 1).
Hartmanns etik, närmare utförd uti hans detta år utgifna ”Phäno
menologie des sittlichen Bewusstseins”, ansluter sig omedelbart till
hans lära om verldsförintelsen Då alla andra ändamål äro illusoriska,
utom så vidt de omedelbart eller medelbart befordra detta högsta, så
blifver den sedliga verksamhetens högsta uppgift att befordra och all
mänliggöra insikten, att verldens ickevara är bättre än dess vara; det
förnämsta medlet till denna insikts befrämjande är, man vet icke rätt
hvarföre, utbredandet och befästandet af den sedliga verldsordningen
och kulturens framåtskridande i alla riktningar. Då den individuella
existensen upphör i döden, så är vcrldsproccssens mål icke individens,
utan det omedvetna allväsendets befrielse från det onda, hvaraf det
lider; i stället för kristendomens lära, att Gud förlossar människan,
träder här altså den, att människan skall förlossa Gud. Att emellertid
denna förlossning från Hartmanns egen ståndpunkt måste betraktas så
som en illusion, är redan anmärkt. Det kan ock med skäl sättas i
fråga, huru vida ett så oförnuftigt väsen, som Hartmanns omedvetna i
grunden är, verkligen kan gifva tillräckligt motiv för den själfförsakclse,
som sedelagen fordrar, helst för den, som antager Hartmanns åsikt, att
valfriheten är en blott chimer.
Vi hafva funnit att Hartmanns filosofi lider icke blott af bristande
bevisning, utan ock af logiska motsägelser; men detta oaktadt kan man
näppeligen frånkänna henne en betydande rang bland vår tids företeel
ser på det filosofiska området. Hon eger i viss mån denna rang re
dan genom det oerhörda uppseende hon väckt, i det att sedan 1869,
då första upplagan af ”Philosophie des Unbewussten” utkom, redan
åtta upplagor däraf blifvit utgifna, hvaraf de tre sista stereotyperade,
och ensamt från 1870 till 1875 femtioåtta verk blifvit offentliggjorda,
hvilka behandla Plartmanns filosofi. Denna senare omständighet bevi
sar, att, om än Hartmann nästan uteslutande vunnit sina anhängare
bland vetenskapens dilettanter, likväl äfven de egentlige vetenskaps
männen funnit hans system tillräckligt betydande för att förtjäna en
utförlig granskning. Det torde ock vara obestridligt, att det i trots
af sina brister och sin pessimism eger flera förtjänstfulla sidor. Själfva
denna pessimism, ett arf frän Schopenhauer, är åtminstone relativt be
rättigad såsom en motvigt mot den ytliga optimism, som visar sig icke
blott hos materialismens anhängare, utan ock hos flere eljest ganska
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
