Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
lära vann stor utbredning bland de katolska filosoferna i Tyskland
och Österrike; i sistnämnda rike syntes den till och med nära att
blifva den enda gällande filosofien. Men denna så väl som andra
därmed sammanhängande förhoppningar tillintetgjordes, i det att åi
1857 Glinthers lära af den påfliga curian fördömdes och hans skrifter
uppfördes på index librorum prohibitorum. Gunther själf tyckes (åt
minstone formelt) hafva underkastat sig domen, men icke så en stor
del af hans anhängare; och då sedermera den s. k. gammalkatolska
rörelsen utbröt i Tyskland, medverkade de väsentligen till dess ut
bredning och försvar. Den gammalkatolskc biskopen Reinkcns i
Bonn är själf en anhängare af Glinthers filosofi; och de till denna
filosofi sig anslutande professorerne Knoodt i Bonn samt Elvcnich
och Weber i Breslau hafva genom talrika skrifter och föredrag ver
kat för garamalkatolicismen. Däremot kan man icke tillskrifva dem
något nämnvärdt inflytande på den samtida filosofien. Det sistnämnda
gäller äfven om de österrikiska Glintherianerne, hvilka fortfarande
hålla fast vid den romerska kyrkan, ehuru de förkunna en lära, som
af samma kyrka blifvit fördömd.
Till en del redan före Hegcls död, men ännu mer efter den
samma vid tiden för den Hegelska skolans sönderfallande hade flere
filosofer, till större delen utgångna ur Hegcls egen skola, med när
mande dels till den äldre Fichtes, dels till Schellings system i bådas
senare mystiska form, dels till Herbart, Lcibnitz eller andra, sökt
vinna ett positivt realistiskt komplement till Hegcls idealism och
därigenom för filosofien bevara öfvertygelsen om Guds personlighet
och den individuella odödligheten. Till dessa kunna räknas Chr. H.
Weis.se (f. 1801, d. 1866), J. H. Fichte (f. 1797), H. M. Chalybæus (f. 1796,
d. 1862), I. U. Wirth, H. Ulrici (f. 1806) m. fl. Ingen bland dessa
har dock bildat någon egentlig skola, ehuru deras verksamhet visser
ligen icke varit utan inflytande; särskildt har Weissc enligt Lotzcs
eget erkännande väsentligen bidragit till dennes filosofiska utveckling.
Till J. G. Fichte ansluter sig jemte hans son 1. H. Fichte äfven K.
Fortlage och K. Bayer, dock med betydande modifikationer, och för
öfrigt med den skilnad, att den förstnämnde företrädesvis håller sig
till Fichtcs äldre, den andre till hans omarbetade system, hvaremot
Bayer nästan uteslutande håller sig till hans etiska ståndpunkt. Hit
kan äfven i viss mån föras Fr. Harms, hvilken i sitt 1876 utgifna
arbete ”die Philosophic seit Kant” betraktar Fichtes filosofi såsom
i etiskt hänseende utgörande höjdpunkten i den nyare filosofiens ut
veckling, utan att dock därför neka hans efterföljares förtjänster i
andra hänseenden. Schellings system saknar däremot representanter
inom den nyaste filosofiska literaturen, om än Hartmann, såsom redan
är nämndt, tillerkänner hans ”Philosophic der Offcnbarung” en icke
ringa betydelse.
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
