Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERåTUROFVERSIKT.
kunna, med tanke på den ringa lifaktighct som i vårt land hittils utvecklats
på det klassiskt-antikvariska området, ej annat än beklaga att förf. ej fortgått
på den sä lyckligt beträdda banan, i hvilket fall vi säkerligen hade haft ho
nom att tacka för flera afhandlingar, som vitnat om flit och skarpsinne i lika
grad som den om Licinius’ Stolos åkerlag.
Den nu föreliggande skriften är ett aktningsvärdt arbete, som röjer den
öfvcrlägset skicklige elementarlärarens förmåga att klart och redigt sammanfatta
intrycken af samvetsgranna, om också något färska studier. Hr S. låter sin
framställning sönderfalla i fem delar, af hvilka den första skildrar den jäm
förande språkforskningens begrepp, väsen och uppgift. I ett land, där språk
vetenskapens studium är af så ny dato som i vårt, kan en dylik inledning
vara på sin plats, men bedröfligt är det, att så skall vara. Man tänke blott,
för jämförelsens skull på hvilken grad af kunskaper som Max Mullers inför
en talrik och ihärdig åhörarckrets hållna populära föreläsningar (första serien)
förutsätta. Vi anbefalla emellertid hr S:s inledning åt dem, som utan att
vara specialister, vilja hafva en kort, redig och riktig framställning af språk
vetenskapens allra hufvudsakligaste begrepp. Ett par anmärkningar tillåter
sig dock anmälaren att framställa. S. 5 hade tydligheten måhända fordrat att
förf., dä han uppgifver att räkneorden inom alla indoeuropeiska språk hafva
samma rötter ”ända till 1000”, borde hafva anmärkt att det senast närada
talet ej är inbegripet under denna regel. S. 7 kunde väl cn något bestämdare
åsikt om den indoeuropeiska stammens urhem hafva uttalats. För anmälaren
synes, oaktadt alt hvad som blifvit sagdt däremot, Ficks undersökningar (i
Die eheraalige Spracheinheit der Indogermanen Europas, Göttingen 1873) gifva
vid handen, att ett sådant funnits dels engång för hela stammen, dels senare
för den europeiska grenen. Andra afdelningen redogör, som det synes hufvud
sakligen efter Max Muller för hvad som menas med böjningsändelse!1, kvarlefvor
af vidhängda ord som engång haft själfständig form och betydelse. Bland de an
förda exemplen saknar anmälaren det visserligen ofta använda, men ej desto
mindre särdeles upplysande som lemnas af det gotiska nasi-deda, that nähren,
nähr-te. I tredje afdelningen införes läsaren i den mycket omtvistade frågan
om verkligen grekiskan å ena sidan och de italiska dialekterna ä den andra
äro sinsemellan sä särskildt beslägtade, att man som en egen gren af den
indoeuropeiska språkstamraen har rätt att sätta den grceko-italiska, en åsigt,
hvars mest framstående förfäktare såsom bekant är Theodor Morarasen. Frå
gan är alt annat än utredd, men vi kunna dock ej finna med hvad rätt förf.
säger sig ”lemna” den. Ty om han icke godkänner den Mommsenska teorin,
torde intet berättiga honom att i ett sammanhang behandla den grekiska och
den latinska verbalböjningen. En af språkvetenskapens grundlagar är den att
ordformer inom olika språk måste, för att kunna jämföras, bringas tillbaka
till analoga utvecklingsstadier. Sålunda får jag ej jämföra det franska dix med
sanskritforraen dagan, utan måste först återföra dix på det latinska decem.
Skulle nu t. ex. Schleicher hafva rätt i sitt påstående om cn närmare fränd
skap mellan forniriskan och latinet än mellan hvart och ett af dessa språk
och de öfriga indoeuropeiska, och då närmare frändskap betyder att de stammar,
hvilkas språk äro närmare beslägtade, ännu voro tillsamman, sedan andra full
komligt skilt sig och bildat egna nationaliteter, kan man ju ej tänka på någon
fruktbringande jämförelse mellan grekiskan och latinet utan att förut hafva
bragt de latinska formerna till den latinskt-iriska urtypen; likaså bör man, om
man såsom en och annan språkforskare mellan sanskrit och grekiskan finner
cn närmare slägtskap än mellan sanskrit och latinet, kunna uppvisa den indiskt
grekiska roten till ett ord, innan detta jämföres t. ex. med det italiska språket.
Emellertid är denna hr S:s förutsätlningslöshet endast skenbar, då han i själfva
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
