Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURÖFYERSIKT.
man, Bellmans forne förman vid manufakturkontoret, sedermera komerserådet
Lisander, och märkvärdigt nog, näranes ej ett ord om alla de öfriga tvety
dige ”ordensmedlemmarna”, ännu mindre omtalas de som uppträdande, utan
Oxenstjerna förklarar däremot, att ”Bellman sjunger dervid sjelf och spelar pä
cittra”. Betrakta vi saken ur detta ljus, är således lätt att föreställa sig,
huru det hela tillgick. Bellman i kretsen af sina vänner, Hallman, Kexel, En
vallson, Tilas, Bergklint, Stjernekrantz, Lisander m. fl., än pä ett finare
värdshus, än hemma hos någon af dessa, måhända äfven inför själfve mo
narken, hade inrättat en orden, i hvilken intogos ej dessa hans närada och der
vid närvarande vänner, utan åtskilliga för sin kärlek till drufvans safter
almänbekanta personer, men som däremot ej voro närvarande, utan endast
skyldrade med sina namn vid kapitlet, som utfördes af Bellman ensam. Att
så varit förhållandet visas tydligt af Oxenstjernas nämda dagboksanteckning
och än tydligare blir det, om man läser fortsättningen, där han lägger den
mest oförställda beundran i dagen för dessa ordenskapitel. Han förklarar där:
”jag kunde ej rätt väl sofva hela natten, så upfylt var mitt hufvud af de löj
liga saker, jag säg i går. Stundom under det jag låg, brast jag ut i ett öf
verljudt skratt”. Och dagen därpå fortsätter han: ”Sedan jag hade arbetat hela
dagen uti Deputationen gick jag bort med Casseur Sjernhof att åter höra
Bellman och fant mig där äfven så väl road som den första gången. Han
är ett värkeligt snille, ett original i Poesi, som har sitt eget värde olikt med
alla andras. En pension gifven till dennes uprauntran vore kanske äfven så
väl använd som vissa andra summor gifne till en hop onyttige*)”- Nu frågas,
om den fint bildade, nittonårige skalden kunnat råka i sådan förtjusning öfver
ett källarsällskaps prestationer eller kunnat finna sådant nöje i dylikt sällskap.
Vi betvilla detta, likasåväl som att Bergklint skulle ha infört honom häri.
Bacchi orden synes oss därför, som sagdt, svårligen kunna hafva bestått af
de personer, hvilka finnas i dess handlingar upptagne, ulan böra dessa endast
betraktas som fingerade medlemmar.
Lika litet torde man kunna kalla Fredman och hans gelikar för Bellmans
sällskapsbröder, ehuruväl de torde ha varit välbekanta för honom, liksom för
de flästa dåtidens stockholmare. För att fatta detta måste man betänka,att
den skarpa skilnad klasserna emellan, som nu förefinnes, då fans i betydligt
mindre grad. De baler, där en Ulla Winblad glänste, voro äfven besökta af
”grefvar och baroner”, och en Mollbergs, en Movitz’ ställning som musikanter
gjorde dem äfven till allmänt kända personager för hufvudstadens befolkning.
Att dylika musikaliska förmågor äfven på senare tider haft at glädja sig åt en
stor popularitet visas bäst af så kända exempel som Filikromen, Blinda Kalle
(bägge skildrade af Blanche) m. fl., och det är tydligt, att denna popularitet
måste ha varit betydligt större undér det förra århundradet med dess hufvud
stads befolknings både större gemytlighet och mindre antal. Särskildt måste
Fredman själf ha varit en särdeles välbekant person, något som hans tragiska öde
äfven i våra dagar skulle ha gjort honom till. (För dem, som önska närmare
kännedom härom, hänvisa vi på herr Eichhorns ypperliga uppsats i N. I. T.)
Deras popularitet visas för öfrigt också däraf, at de (isynnerhet Fredman) be
handlats äfven af andra än Bellman, nämligen af Schröderheim, Tilas, Rudbäck
rn. fl., om hvilken senare det åtminstone ej är bekant, att han plägat något
umgänge med Bellman; och flera stycken, i hvilka Fredraansfigurer upträda,
och hvilka af okritiska ntgifvare isynnerhet Carlén upptagits i Bellmans
skrifter, härröra bevisligen från andra författare, ofta Tilas. Men att vare sig
*) Denna sista tanke af Oxeustjerna bör observeras. Bellmans pension utföll samtidigt
med det, att Oxenstjerna som kammarherre kom konungens person närmare. Måhända har
han varit lika värksam för pensionen som Schröderheim.
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
