Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
vist att han inom laga tid originallejdebrefvet hos Kon. bef:de uppvist, krono
betjänte skulle taga honom under tillsyn och anständigt förvar. Att Bellman
ägt lejdebref, veta vi redan, hvarför det ej häller måste hafva haft någon svårig
het för honom att förete det; likaså lär det, enl. Hr S. Bergström, i laga tid
blifvit uppvist för Kon. bef:de i Stockholms län och i landskansliet ännu vara
kvarliggande.’ Bellraans försättande på fri fot, om han värkligen häktats,
kunde således ej möta några svårigheter. Också finna vi 20 dagar därefter,
att för hofrätten besvär öfver häradsrättens dom inkommit, ej från Bellman,
utan från anklagarne, i hvilket besvär de söka få målet förvisadt till Stock
holms Rådstufvurätt. I skriften förekomma visserligen de hätska beskyllnin
gar, om hvilka herr Fryxell talar, men dock i sådant sammanhang att in
trycket deraf blir ett annat, än det, herr Fryxell åstadkommer. Herr Fryxell
säger näml., att ”de beskylde honom ej blott för ”förderfliga pcnningetransak
tioner” utan ock för verkliga ”brottmål”, nämligen att hafva ”olofligen till
skansat sig andras medel”. Intrycket häraf blir naturligen, att Bellman skulle
hafva begått tjufnad eller bedrägeri. Något sådant afsågo anklagarne icke,
trots den förbittring, hvaraf deras skrift andas, utan endast, att Bellman upp
trädt som försumlig gäldenär. Beklagligen saknar hofrättens arkiv några vidare
meddelanden om denna intressanta rättegång, hvarför vi tills vidare måste
sväfva i okunnighet om dess utgång. (Måhända dock att Rådstufvurättens
arkiv kan meddela oss något häri). Så mycket synes dock säkert, att Bell
man gått segrande ur processen, ty strax derefter d. 14 Aug. 1704 finna
vi honom söka inträde i manufakturkontoret, hvilken anhållan äfven beviljades,
något som svårligen skulle ha skett med en vare sig häktad eller för van
ärande brott fäld person.
Vi ha uppehållit oss något länge vid denna period af Bellmans lif, dels
därför att den ej förut blifvit behandlad, dels ock emedan herr Fryxells ore
diga och delvis äfven oriktiga framställning däraf synts oss föranleda en skef
uppfattning af dessa vår störste skalds ”rasår” och väl tarfva en gensaga.
Sedan herr Fryxell slutat denna del af sin historia fortsätter han: ”Från
denna tid öfverlemnade sig Bellman än mer åt bacchanaliska nöjen, likväl
ännu med något återhåll”. Detta yttrande, som i varierad form återkommer
på hvarannan sida hos herr Fryxell, torde dock vara skäligen svårt att finna
bevis för. Fakta synas snarare tala för motsatsen, i det Bellman åtminstone
til 1773 eller 1774, som det tyckes till fullkomlig belåtenhet skött sin plats,
hvarom äfven hans befordringar vitna. Anledningen till detta påstående från
herr Fryxell torde väl ligga i öfverskriften på nästa kapitel: Bellmans första
bacchanaliska umgängeskretsar. Dessa voro, enligt herr Fryxell, af två slag:
källarens och krogens, den förra bestående af medlemmarna i Bacchi orden,
den senare af det Fredmanska sällskapet. Att nu först tala om Bacchi orden
eller det s. k. källarsällskapet, måste vi inlägga vår allvarliga protest mot
den uppfattning af denna orden, som herr Fryxell söker göra gällande. Enligt
honom bestod detta sällskap af personer, som visserligen ännu ej sjunkit ned
till fylleriets mest djuriska stadium, men hvilka dock föga höjde sig öfver en
Mollberg, en Movitz. Dessa skulle vid sina sammankomster ha hållit karri
kerande ordenskapitel, och för inträde i detta sällskap det högsta, hvari
Bellman rörde sig skulle såsom ett sine qva non ha fordrats att åtminstone
en gång ha legat i rännstenen. Vi äga endast en framställning af en dylik
sammankomst (lliddarkapitlet af de två förgyllda svinen d. 4 Dec. 1769), rnen
vid detta tillfälle synes ej ha tillgått som herr Fryxell föreställer sig. Den
rigoristiske Bergklint ansåg ej opassande att medtaga sin unge discipel J. G.
Oxenstjerna i detta förrumlade sällskap, som sammanträdde ej på någon krog
eller hos någon till medelklassen hörande supbroder, utan hos en hög ämbets-
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
