Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L ITISRA.TÖRÖF VERSI KT.
och sjunde, livilka hafva till öfverskrift ”Johans förste, anden och sidste Vi
gilans”. Den fantasikraft, som författaren här utvecklar i skildringen af den
fasansfulla nattliga scenen, hvilken upprepas treune ganger och dock genom
framställningens konst icke förlorar något af sitt spännande intresse, är sä
mäktig, att hvarje menniska, som är i någon raon beroende af sin inbillnings
kraft måste erfara den känsla, som skådespelets och berättelsens konst i sina
yppersta skapelser förraå väcka, nämligen illusion. Man bleknar, man får
”Gaasehud”, och håret reser sig på ända inför dessa genialiska spökskildringar,
i hvilka skalden har visat sig ega en förmåga, som man knappt spårat på
något annat ställe i hans skrifter. Men hvarföre har han icke helt enkelt
och simpelt hållit sig till berättelsens form, såsom naturligt var? Troligen
emedan det, med all Holger Drachraanns moderna realism och öga för verk
lighet, hos honom dock gömmer sig ett ganska godt stycke af en nyroman
tiker, som gerna blandar upp berättelsen både med lyrik och med dramatiska
scener, åtminstone med dramatisk dialog. Deraf den omotiverade inblandning
af visor i hans noveller, hvilka obestridligt skämmas deraf (se ”Tannhäuser”);
deraf äfven den romantiska om vi sä må säga apoteksdose-komposition,
som här i sagan förekommer, och som består deri, att den ena framställningen
är stucken in i den andra, alldeles såsom en dosa lägges i en annan, denna
i en tredje o. s. v. Så berättar författaren i sitt Forspil, huru han rider ut
med sin ”Smaadreng”, hvarpå denne berättar en saga och deri meddelar, huru
”den lille Mand” berättar för smedsvennen om prinsessan, och i den berät
telsen uppträder slutligen ”en halvvoksen Knös” och sjunger för drottningen
en visa. Detta ”Schachtelsystem” förvirrar och försvagar intrycket af inled
ningen, i synnerhet som i ”Smaadrengens” framställning den enkla berättelsen
är utbytt mot dels den lyriska, dels den dramatiska formen, hvilka icke blott
äro störande i denna sammanblandning, utan rent af förefalla orimliga, när
de läggas i munnen på ett barn.
Dernäst har Drachmann utgifvit en samling lyriska sånger, ”Hanker og
Iloser”, bland hvilka jemte nya stycken äfven äro intagna de visor, som redan
förekommit i ”Tannhäuser”. Anledningen till deras indelning är något dunkel;
fyra sånger hafva nämligen blifvit kallade ”Ouverture”, tolf inbegripas under
första afdelningen, åtta under den andra; derpå följa två cykler af ”Dyvekes
Sange” och sist ett ”Efterspel” om sex visor. Det allmänna omdömet om
dessa visor kan ’dock icke bli så erkännande som angående den versifierade
sagan eller författarens prosa. De förråda nämligen åtminstone för ett
svenskt öra en alltför långt drifven vårdslöshet i versbildningen och rimmet,
såsom då takten plötsligt kastar om från jambisk till trokaisk eller daktylisk,
eller då antalet stafvelser i versen är alldeles oberoende af någon som helst
takt, eller då tretaktiga, fyrtaktiga och ferataktiga vers utan hänsyn till örats
fordringar kastas om hvarandra. Detta beror utan tvifvel derpå, att författaren
såsom lyriker saknar musikaliskt sinne. Starkast visar sig denna brist dock i
strofbildningen, hvilken ofta nog är ytterst nyckfull och icke beroende på sin
enda riktiga grund, en verkligt musikalisk formkänsla, således icke är bygd
för örat och svårligen kan af örat uppfattas, utan är på måfå konstruerad
för ögat och kan endast uppfattas af en läsare, som särskildt jemför stroferna
hch reflekterar öfver dem. Ett missförhållande, som ofta återkommer, må
härvid anmärkas, nämligen användningen af en mängd kvinliga eller en mängd
manliga rim efter hvarandra utan den för örat behagliga blandning, som i så
dant fall är för en skandinav den mest välljudande, så snart ej formen
enligt engelskt mönster är anlagd på endast manliga eller enligt italienskt
mönster pä endast kvinliga rimslut. Det hjelper icke, att en poetisk författare
sätter sig på tvären och sjunger som Drachmann;
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
