Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
såsom Agamemnon och Kreon bryter han mot den gudomliga lagens
bud för att trygga sin makt, men genom dessa handlingar förverkligar
han själf gudarnas vilja lika säkert som Oedipus. då han flydde Korin
thus för att ej bli sin fars mördare och sin mors make, just gick i
den snara, ödet för honom utlagt. Diktens tragiske grundtanke fram
träder här så mycket klarare, som det rika stoffet af händelser och
karakterer är sammanträngdt i några få situationer och några få sånger
i lyrisk tonart.
I ”Kungarne på Salamis” har handlingen icke blott förlagts till
samme tid, som de grekiska tragedierna och därmed till långt mera
bestämda och klara ”nationella och tidsförhållanden”(Run.), utan ock fått ut
veckla sig i den konstform, i hvilken det tragiska hos grekerne fått
sitt mest fulländade uttryck. Denna dikt står därför ock i ett helt
annat och mycket närmare förhållande till de grekiska tragedierna än
fallet kan vara med Kung Fjalar. Dock är det, som först faller i ögo
nen vid en jämförelse emellan Grekernes och Runebergs tragedi en som
det synes grundväsentlig olikhet. I den grekiska tragedien uppträda
ej blott handlande och berättande personer utan ock chor, d. v. s.
personer, som föreställas vara vitnen till den förestälda handlingen
och hvilka dels i sång och tal meddela sig med de handlande perso
nerna, dels mellan akterna, då de handlande icke äro tillstädes, i sånger
uttrycka de känslor och tankar, som handlingen hos dem framkallat.
Hos Runeberg däremot saknas chor och med den äfven sången och det
lyriskt metriska elementet; det hela är samtal (eller monolog), här och
där genomväfdt af längre berättelser, och framträder i ett enda metrum,
den klassiska trimetern eller senaren, hvilken i sin äkta grekiska bygg
nad alt sedan Tegnérs ”Försoningen” (1821) äfven blifvit ett svenskt
versmått (jf. Runeb. 1. c. YL 231). Men så stor denna olikhet än är,
hälst i verkligt uppförda skådespel, är den likväl icke så betydande,
att det för Runeberg med den antika tragedien gemensamma icke skulle
vara det för diktarten väsentliga. Den antika tragedien hade fram
gått ur hjältesagan och chorsången såsom sina historiska förutsättningar
och kan för sina ändamål begagna sig af båda dessa element, men be
står icke af dem sä, att hon utan dem icke skulle vara det hon är.
Åtminstone är det icke fallet hos den i dramatiskt hänseende mest
fulländade af Greklands tragedier, hvilken tydligen varit Runebergs
förebild. Om ock hos Sophokles choren, enligt Aristoteles’ uttryck,
är en integrerande del af det hela (iuoqlov znv olov) och deltager i
handlingen (jfr lior. a. p. 193 ff), sker detta dock icke på annat sätt,
än att han med sitt deltagande och sitt omdöme, alt efter sin insikt
och sin karakter, följer med hvarje moment af handlingen och att hans
sånger icke äro af allmänt lyriskt eller reflekterande innehåll, utan hän
föra sig till det som föregår på scenen (Hor. 1. c.). Choren kan visser
ligen vara djupt intresserad i handlingen och styckets hjälte på ett
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
