Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUNEBERGS TRAGEDI, KUNGARNE PA SALAMIS.
både varmt och partiskt sätt tillgifven, såsom fallet är i Ajax och i
Philoktetes (för Neoptolemus), men står likväl utanför handlingen så,
att det icke är hans öde, som i den utvecklar sig och afgöres, och han
lika litet bidrager till att skapa som till att i tanke eller verklighet
lösa förvecklingarna. Så är t. ex. i Antigone choren likaväl som Kreon
öfvertygad om dennes oinskränkta rätt att bestämma öfver sina under
såtars öde i lifvet och öfver deras kroppar efter döden (v. 214), ända
till dess Tiresias (v. 1098) öppnar deras ögon. Och liksom själfva
handlingen är oberoende af choren, äro ock karaktersteckning och
stämning (fjd-og och ncé&og), hvad de handlande personerna beträffar,
inväfda i deras egna ord. Hos Sophokles’ store föregångare Aeschylus
är visserligen förhållandet något annorlunda. I några af hans skåde
spel deltager choren aktivt eller passivt i handlingen, nämligen i Eu
menides och Hiketides, i hvilka 1 skådespel handlingen sålunda icke
skulle kunna bestå utan chor. Afven i Agamemnon åtminstone vill
choren ingripa i handlingen, särskildt i slutscenen, där han drager svär
det mot Aegisthus (v. 1650 ff.). Äfven teckningen af de handlandes
karakterer gifves hos Aeschylus ofta väsentligen i chorsånger, så att
utan den äfven själfva handlingens inre sammanhang och art icke blir
fullt klar. Detta står i sammanhang därmed, att äfven själfva händel
serna mindre utveckla sig i och genom dialogen, i växelverkan med
personernas beslut och stämningar, än liksom representeras i vissa
hufvudmoment och för öfrigt berättas af ”budbärare”, personer som
icke deltaga i handlingen och, för så vidt de äro blott budbärare,
äfven sakna karakter (ethos). I själfva ”Agamemnon” är hjelten mera
hufvudperson i episk och lyrisk mening såsom den, omkring hvil
ken sången och berättelsen rör sig, än han i skådespelet framträder
handlande, ett förhållande, hvilket enligt Aristoteles’ anmärkning (poet.
VI. 14). är utmärkande för den dramatiska konsten i hennes begyn
nelse. Agameranons uppträdande i ett litet parti af stycket är visser
ligen i hög grad egnadt att väcka intresse för den hållning af mild
och lugn värdighet, med en lätt skuggning af vemod och förlägenhet,
som utmärker hans samtal med Klytæmnestra, men hans egentliga
karakter lära vi känna af chorsångerna. Hela detta uppträdande är
blett ett enda moment af handlingen, hvilket skulle kunna nästan full
ständigt framställas på en målning, hvarest Agamemnon och Klytæm
nestra, som med förrädisk inställsamhet utbreder purpurmattan för
konungens fotter, bildade hufvudfigurerna i midten, under det sido
partierna upptoges af den ännu i mulåsnevagnen stående sierskan
(Kassandra) och de bugande, dystert allvarsamme rådsherrarne (choren).
Att på detta sätt i ett moment sammantränga Oedipi eller Elektras
eller Kreons uppträdande i Sophokles’ skådespel vore, som hvar och
en finner, en fullständig omöjlighet. I Oedipus tyrannus t. ex. är
hjälten närvarande i alla skådespelets akter, och hans karakter och
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
